Från krav till resultat – så följs avtalen upp i Norge

Det är mycket som ska hinnas med när en offentlig upphandling genomförs. Krav ska formuleras, anbud ska utvärderas och ett avtal ska skrivas. Men vad händer sedan?

När leverantören väl börjar leverera tar en annan viktig del vid – avtalsuppföljningen. Det är då den upphandlande organisationen ska kontrollera att det som utlovades också blir verklighet.

Ett norskt exempel visar hur uppföljningen kan användas som ett aktivt verktyg i affären.

Kraven följs upp även efter kontraktsskrivningen

Statens vegvesen, Norges motsvarighet till Trafikverket, har under flera år arbetat med klimatkrav i sina asfaltupphandlingar.

Klimatpåverkan får betydelse redan när anbuden utvärderas. Men arbetet slutar inte när kontraktet är tecknat. Leverantören ska efter genomfört kontrakt lämna ett dokumenterat klimatregnskap, och Statens vegvesen kontrollerar uppgifterna bland annat genom stickprov.

Koldioxidutsläppen vägs också in ekonomiskt när anbuden utvärderas.

Det har gett resultat. Statens vegvesen uppger att de genomsnittliga utsläppen från myndighetens asfaltkontrakt minskat från 62 kilo koldioxid per ton asfalt 2020 till 29 kilo 2025.

I ett kontrakt i Telemark 2024 uppgavs utsläppen till sex kilo koldioxid per ton asfalt.

Det intressanta är inte bara siffrorna. Det är att uppföljningen är en del av själva modellen – från upphandling till genomfört kontrakt.

Samma princip kan användas på fler avtal

Det behöver inte handla om klimat.

En kommun som ställer krav på återbruk i en byggentreprenad behöver kunna kontrollera hur mycket som faktiskt återbrukas.

En region som upphandlar transporter kan följa upp vilka fordon som används och om de uppfyller kraven i avtalet.

Vid en livsmedelsupphandling kan det handla om att kontrollera att de produkter som levereras motsvarar de krav som ställdes.

Och i en tjänsteupphandling kan uppföljningen exempelvis handla om bemanning, kvalitet, leveranstider eller andra villkor som varit viktiga när avtalet tilldelades.

Frågan är i grunden densamma:

Levererar leverantören det som organisationen faktiskt köpte?

Skillnad mellan krav och uppföljning

I Sverige finns det en tydlig skillnad mellan att ställa miljö- och klimatkrav och att följa upp dem.

Upphandlingsmyndighetens nationella upphandlingsenkät 2025 visar att 58,1 procent av de upphandlande organisationerna uppger att de helt eller i hög grad ställer krav som bidrar till organisationens miljö- och klimatmål.

När frågan i stället gäller uppföljningen är andelen 37,5 procent. Så många uppger att de helt eller i hög grad följer upp avtal för att säkerställa att leveranserna uppfyller de miljö- och klimatkrav som ställts.

Samtidigt uppger 28,8 procent att de inte alls eller i låg grad följer upp dessa krav.

Siffrorna handlar specifikt om miljö- och klimatkrav och säger inte hur avtalsuppföljningen fungerar generellt. Men de visar att steget från krav till uppföljning är en viktig del av den offentliga affären.

Uppföljningen börjar före avtalet

Det norska exemplet visar också att avtalsuppföljningen behöver finnas med redan när upphandlingen planeras.

Det behöver vara tydligt vad som ska följas upp, vilken dokumentation leverantören ska lämna och hur organisationen ska kontrollera att kraven är uppfyllda.

Det gäller inte bara klimatkrav. Samma tänk kan användas för kvalitet, bemanning, leveranstider, säkerhet, återbruk eller andra krav som är viktiga i avtalet.

För svenska upphandlande organisationer handlar det i grunden om samma sak: att inte låta avtalet bli slutpunkten för upphandlingen.

Det är först när avtalet följs upp som det går att se om kraven faktiskt har gett det resultat som organisationen efterfrågade.

Källor: Anskaffelser.no och Upphandlingsmyndigheten.