Nya lagen om offantlig upphandling

Idag förväntas EU-kommissionen offentliggöra sitt förslag till ny upphandlingslagstiftning. Det brukar innebära att offentlig sektor får ytterligare några hundra sidor att läsa, några nya begrepp att lära sig och minst tre nya sätt att göra fel på. 

Ibland hamnar vi i en diskussion om det är dags att byta namn på LOU till lagen om offantlig upphandling.

Grundtanken är enkel

Offentlig sektor ska göra bra affärer, behandla leverantörer lika och använda skattebetalarnas pengar klokt.

Men någonstans längs vägen verkar vi ha dragit slutsatsen att detta kräver hundratals paragrafer, tusentals sidor vägledningar och tillräckligt många formkrav för att även den bästa affären ska kunna falla på en bortglömd signatur eller felplacerad pdf.

När fler regler blir svaret

Frågan är inte om regler behövs. Frågan är om det verkligen behövs så många.

Hittills verkar lagstiftarens svar ha varit att om ett problem uppstår så är lösningen ytterligare några paragrafer.

Invändningen kommer förstås direkt:

“Men korruption då?”

Jo. Men mutor är redan förbjudna.

Jäv är förbjudet.

Bedrägeri är förbjudet.

Tjänstefel är förbjudet.

Om kommunchefen köper badhus av sin svåger för dubbla marknadspriset är problemet sannolikt inte att anbudstiden var två dagar för kort.

Problemet är svågern. Och att kommunchefen har synnerligen dåligt omdöme.

När processen blir viktigare än affären

I stället har vi byggt ett system där enorma resurser läggs på att säkerställa att processen är perfekt, samtidigt som ingen riktigt vågar diskutera om affären faktiskt blev bra.

Det bästa anbudet kan försvinna på grund av en missad signatur, fel filformat eller en bilaga som råkade döpas till “Bilaga slutlig version final NY 3.pdf” i stället för “Bilaga 7”.

Skattebetalarna får då trösta sig med att formalian i alla fall följdes.

Vad ska nästa direktiv lösa?

Kanske är den verkligt spännande frågan inför nästa direktiv inte vilka regler som ska tillkomma.

Kanske är det vilka som vågar ta bort några.

För någonstans måste vi ändå fundera över om syftet är att genomföra världens mest korrekta upphandling eller att göra världens bästa affär för skattebetalarnas pengar.

Och just nu känns det ibland som att vi valt det första alternativet.

Med mycket god marginal.

 

/Anna och Paula, Colligio