Kan vi ta oss vidare i debatten om reglering av välfärden nu?

Frågan om vinster i välfärden får väl mer eller mindre anses besvarad. Frågan är nu begravd i en utredning, försenad innan den startade och troligen nedlagd innan den kommer till det uppenbara slutet: att det idag inte går att förbjuda vinster i välfärden. Men låt oss ta den som utgångspunkt för en mycket viktigare fråga: kvalitet i välfärden.
Sverige har gått från att utgöra en välfärdsstat, där staten i vid bemärkelse ensam har ansvaret för vår välfärd, till att utgöra ett välfärdssamhälle där privata aktörer i allt högre utsträckning utför de tjänster som ingår i den offentliga sektorns åtagande. Den utvecklingen förutsätter att kvalitet och konkurrens kan säkerställas såväl under själva upphandlingsförfarandet som under avtalets genomförande. Konkurrens, men även benchmarking, leder till ökad kvalitet i utförandet och är nödvändig såväl för att uppnå som för att bibehålla en långsiktigt god samhällsekonomi. Inför upphandlingen kan kvalitet och konkurrens säkerställas bl.a. genom att den upphandlande myndigheten har dialog med potentiella anbudsgivare och under upphandlingsförfarandet genom att förhandla inom ramen för förfrågningsunderlaget.
Då upphandlande myndigheter har en budget att förhålla sig till blir pris en viktig faktor vid dessa upphandlingar. De privata utförarna är många gånger mer kostnadseffektiva men det finns alltid en risk för sämre kvalitet om oseriösa privata utförare tummar på svårmätbara kvalitetsindikatorer. Vi ställer oss därför frågan om kundval kan vara en lösning på hur budget och kvalitet i svårmätbara dimensioner kan upprätthållas. Vi tror oss veta att det gäller att sätta ett pris på kvaliteten istället för att försöka göra tvärtom. Det finns idag många bra exempel på hur man har gjort bra upphandlingar inom välfärdssektorn.
Att bedriva verksamhet inom välfärdssektorn innebär ett stort samhällsansvar. Nyligen har Ägarprövningsutredningen utrett om det behövs ytterligare verktyg för att säkra att de privata aktörer som driver välfärdsverksamhet har ett långsiktigt och seriöst engagemang och förutsättningar att bedriva en god och högkvalitativ verksamhet. Välfärdssektorn finansieras med skattemedel och i sektorn utförs grundläggande tjänster som har avgörande betydelse för brukare, patienter och elever. Kvaliteten i tjänsterna kan vara svår att bedöma och det är ofta förenat med svårigheter att byta utförare eller huvudman. Aktörerna ska även ha ekonomiska förutsättningar för en långsiktig verksamhet. Att den som vill verka inom välfärdssektorn kan finansiera verksamheten och hantera tillfälliga nedgångar i till exempel antalet brukare eller elever, är en förutsättning för långsiktighet och kvalitet.
Det hela grundar sig i HUR de upphandlande myndigheterna förmår genomföra upphandlingar på ett sådant sätt att man dels attraherar kvalitetshöjande arbete utan att för den delen göra avkall på avtalsuppföljning och kontroll. Även detta är något som företag i branschen efterlyser som en form av konkurrensneutralitet.
I och med det nya direktivet 2014/24/EU finns det möjligheter att omreglera delar av det upphandlingsbara området rörande vissa tjänster. Området rörande ekonomiska och icke-ekonomiska tjänster är sådant att det skall förstås i en särskild kontext varför vi rör oss i en omdiskuterad zon av som är ”blurred, risky and uncertain”.
Ett vinstförbud innebär att man inte kan attrahera kapital till investeringar. Och utan investeringar avvecklas en verksamhet över tid. Denna grundläggande erfarenhet från företagsamheten förklarar varför ”inga vinster” i huvudsak är samma sak som ”inga privata företag”. På marginalen kan stiftelser, filantroper och kooperativ få driva sin verksamhet.
”Nu kommer ingen längre kunna berika sig på mormors sjukvård”, sade Vänsterpartiets ekonomiskpolitiska taleskvinna Ulla Andersson när S, MP och V i oktober presenterade sin överenskommelse om vinstbegränsningar inom skola, vård och omsorg. Hon upprepade dessa tankegångar under debatten i januari på Upphandlingsdagarna. Med detta ville hon ge uttryck för att mormor drabbas när vinsterna i de privata äldreboendena sänker kvaliteten, så att den blir sämre än i de kommunala äldreboendena. Det finns emellertid delade åsikter om detta är korrekt eller ej och det finns t.o.m. studier som visar att det egentligen är tvärtom.
Det är alltså utifrån likabehandlingsbehovet som den svenska regeringen och riksdagen ska besluta om valfrihet i lag, precis som man gjorde vid införandet av valfrihet för primärvårdstjänster. Endast då kan den svenska lagstiftaren ta ställning till samhällsekonomiska och övriga konsekvenser av att valfrihetssystem införs helt eller delvis. Utan en sådan lagreglering är valfriheten en fråga för den kommunala och landstingskommunala politiken. I de kommuner och landsting där ett valfrihetssystem inte införs måste upphandling ske enligt LOU.
Så nu ställer vi frågan: kan vi släppa frågan om vinster i välfärden till förmån för en mycket viktigare fråga: hur kvalitetshöjer vi välfärdstjänsterna på ett så kostnadseffektivt sätt som möjligt?
Catharina Piper, Advokat, Advokatfirman Lindahl och Henrik Norinder, Universitetsadjunkt, Lunds Universitet