Kommuner och regioner köper mat i mörker

Ett krav lyser med sin frånvaro när kommuner och regioner köper mat: skyldigheten att redovisa vilka bekämpningsmedel som använts för att producera livsmedlen. Det hävdar Misha Istratov, miljödebattör, författare och ordförande för stiftelsen Artkrisen, i denna debattartikel.

Misha Istratov, miljödebattör, författare och
ordförande för stiftelsen Artkrisen.

Sveriges kommuner och regioner köper mat för mångmiljardbelopp varje år. Skolmåltider, äldreomsorg, sjukhuslunch. Miljökrav, ursprungsmärkning och djurskyddsställda villkor är standard i upphandlingsunderlagen. Men ett krav lyser med sin frånvaro: skyldigheten att redovisa vilka bekämpningsmedel som använts för att producera livsmedlen. Det beror inte på att upphandlarna försökt och misslyckats. Det beror på att informationen juridiskt sett inte finns.

Naturskyddsföreningens senaste granskning visade att 37 av 50 konventionella livsmedel i svenska butiker innehåller bekämpningsmedelsrester, varav många är PFAS-ämnen eller ämnen misstänkta för att störa hormonsystem och skada fortplantningsförmågan. Samma substanser återfinns i pollenprover och vattendrag, och forskningen kopplar dem till minskningar av insekts- och fågelarter i odlingslandskapet. Kommunerna köper och serverar denna mat till barn fem dagar i veckan, en grupp som äter mer relativt sin kroppsvikt och därmed är särskilt känslig för kombinationseffekter av flera ämnen.

Cocktaileffekt beräknas inte

Gällande gränsvärden sätts per substans och per vuxen person. Den samlade effekten av flera ämnen i samma måltid – cocktaileffekten – saknar i dag erkänd beräkningsmodell. Att livsmedlen klarar godkända nivaer är därför inte en garanti, utan en beskrivning av vad nuvarande system är konstruerat för att mäta.

Det här är inte en fråga om lagbrott, utan det handlar om systemdesign. Jordbruksverket slår självt fast att konventionella producenter får använda bekämpningsmedel utan att det framgår av märkningen. En upphandlare som vill ställa krav måste därför antingen kräva ekologiskt, eller acceptera att köpa i mörker. Det är varken ett rimligt eller hållbart läge för offentlig sektor.

Exponering av PFAS

Att frågan är abstrakt går inte längre att hävda. EU:s miljökommissionär Jessika Roswall redovisade förra året att hennes eget blod innehåller PFAS. Det är inte ett undantagsfall, utan ett mått på hur bred exponeringen är.

Kommuner och regioner är inte bara passiva mottagare av ett bristande system. De är marknadens största samlade inköpare av livsmedel. När offentlig sektor kräver något i upphandlingen – ursprung, djurskydd, klimatredovisning – följer marknaden. Detsamma gäller transparens kring bekämpningsmedel. Allergenlagstiftningen är ett bevis på att obligatorisk redovisning av känsliga ämnen fungerar – den skapade inte kaos, den skapade klarhet.

Livsmedelsmärkning harmoniseras på EU-nivå, och Sverige kan inte ensidigt reglera innehållsredovisning. Men offentlig upphandling är nationell kompetens. Och Sverige har tidigare framgångsrikt drivit på EU att begränsa PFAS-bekämpningsmedel – Danmark återkallade godkännanden för sex sådana ämnen redan 2025. Den vägen är öppen.

Offentlig sektor bör inte behöva välja mellan ekologiskt och okänt. Det är dags att fylla det hålet.

Tre konkreta steg:

Kommuner och regioner bör lägga till redovisning av bekämpningsmedelsanvändning som upphandlingskrav i livsmedelskontrakt, och därmed skapa ett marknadstryck som staten hittills inte levererat.
SKR bör driva frågan om nationell märkningsreform i sina remissvar till Livsmedelsverket och i kontakter med EU-nivån, där livsmedelsinformationsförordningen är rätt forum.
Livsmedelsverket bör få i uppdrag att ta fram en standard för hur bekämpningsmedelsdata – som yrkesanvändare redan är skyldiga att registrera – kan göras tillgänglig i upphandlingssammanhang.

Kommunerna köper mat på uppdrag av medborgarna. De förtjänar att veta vad de köper.

Misha Istratov, miljödebattör, författare och ordförande för stiftelsen Artkrisen