Nedslående om kommuner och korruption

Kommunsektorn saknar grundläggande skydd mot korruption. Vad många varnat för bekräftas nu i OECD:s färska integritetsrapport.

– Det krävs lagstiftning, transparens och mod att reformera – innan tilliten förbrukas, menar Gissur Ó Erlingsson, professor i statsvetenskap vid Centrum för kommunstrategiska studier. OFFENTLIGA AFFÄRER tog kontakt med honom och ställde frågor, se nedan.

Gissur Ó Erlingsson. Arkivbild.

– Det billigaste och enklaste sättet för att skapa motståndskraft mot korruption och välfärdsbrottslighet är information och utbildning, säger Gissur Ó Erlingsson till OFFENTLIGA AFFÄRER.

Bakgrunden är uppgifter om att fyra av tio kommuner aldrig har analyserat sina korruptionsrisker. Bara hälften gör det årligen, framhåller Gissur Ó Erlingsson. En tredjedel av kommunerna saknar utbildning om korruption för nyanställda. Mest oroande är, enligt professorn, missuppfattningen om vad korruption faktiskt innebär.

Du har följt utvecklingen under ett antal år. Vilken är den enskilt viktigaste faktorn som gör att vi befinner oss där vi är i dag? Är allt LOV:s fel?

– Det går inte att peka ut en enskilt avgörande faktor för varför läget är som det är. Det är en kombination av att vi inte riktigt låtit lagstiftningen hänga med i samhällsutvecklingen de gångna 30-40 åren. Verktyg för granskning har inte anpassats till omfattande reformer där gränserna mellan politik och marknad blivit lite suddigare i konturerna, samtidigt som jag upplever att det historiskt funnits en viss naivitet bland framför allt kommunpolitiker kring problem som rör jävsproblematik och korruptionsrisker.

Hur upplever du att förståelsen hos politiker – både kommunala och riksaktiva – är för problematiken med korruption?

– Jämfört när jag började bedriva forskning om korruptionsrisker i kommunsektorn omkring 2006–2007, är det en helt annan värld i dag. Problemen tas på mycket större allvar, och det av en bred palett av samhällsaktörer. Det finns en mindre industri av organisationer och föreläsare som tar på sig uppgiften att informera och utbilda om risker och verktyg för prevention.

Vad krävs mer än reglering för att komma till rätta med problematiken?

– Det billigaste och enklaste sättet för att skapa motståndskraft mot korruption och välfärdsbrottslighet är information och utbildning. Efter valet hade det varit önskvärt om alla kommuner tog initiativ till informations- och utbildningsinsatser kring regelverk, risker och preventiva insatser för nyvalda politiker – ja, de får gärna inkludera gamla politiker också. Men inte bara politiker behöver nås av information och utbildning – kommuner bör aktivt arbeta med sina tjänstepersoner; till att börja med kommundirektörer och förvaltningschefer, som därefter kan sätta kulturen ned mot handläggare och närbyråkrater som till vardags sysslar med myndighetsutövning.

Nedslående siffror

Han finner siffrorna som framkommer i de senaste rapporterna nedslående och påminner om att fyra av tio kommuner aldrig har analyserat sina korruptionsrisker. Bara hälften gör det årligen, framhåller Gissur Ó Erlingsson på debattplats i Dagens Samhälle. Där utvecklar han temat: En tredjedel av kommunerna saknar utbildning om korruption för nyanställda. Mest oroande är, enligt professorn, missuppfattningen om vad korruption faktiskt innebär. Statskontoret konstaterar i en rapport från 2023 att kommuner ofta ”förväxlar korruption med mutor”. 

Upphandlingar skräddarsys

Statsvetaren påpekar att den vanligaste korruptionen inte handlar om kuvert under bordet, utan om bygglov till bekanta, släktingar som anställs utan utlysning och upphandlingar som skräddarsys för ”rätt” företag.

Runt 70 procent av all offentlig upphandling sker på kommunal nivå – det handlar om hundratals miljarder kronor varje år. Produktivitetskommissionen har konstaterat att Lagen om valfrihetssystem (LOV) öppnat dörrar för oseriösa aktörer. ”Systemet med fri etablering och svag kontroll har gjort det svårt för kommuner att utöva tillsyn, vilket ökat risken för välfärdsbrottslighet”, slår Erlingsson fast.

OECD:s rekommendationer är tydliga: inför rapporteringsskyldighet, kräv meritbaserad rekrytering och stärk visselblåsarskyddet.