Theo Papaioannou efterlyser öppenhet i Göteborg

Ett minst sagt hektiskt år väntar en av Göteborgspolitikens mest omskrivna personer. Theo Papaioannou och hans parti Vägvalet seglar i medvind inför nästa års folkomröstning kring trängselskattens vara eller icke vara, men det är hårt arbete som ligger bakom framgångarna. – Det är ett 24-timmarsjobb men människors engagemang i den här frågan gör att jag trivs med utmaningen, säger han.

Han är ödmjukheten personifierad, men faktum är att Theo Papaioannou, 38 år och född och uppväxt i Göteborg, har gjort kometkarriär inom politiken som få andra. Utan politisk bakgrund tog han partiet Vägvalet –
och sig själv – hela vägen till Göteborgs kommunfullmäktige på bara sju månader 2010.

Hur gick det egentligen till?
– Det hela är egentligen resultatet av en dominoeffekt. För göteborgarna är trängselskatten en oerhört laddad fråga, vare sig man är för eller emot, och det märkte vi direkt när vi tog det här initiativet, säger Theo Papaioannou. Med ”vi” menar han honom själv och partisekreterare Håkan Andersson som tog kontakt med Theo redan dagen efter beslutet togs om att införa trängselskatt i Göteborg. När en artikel i Göteborgs-Posten om beslutet slog rekord i antalet läsarkommentarer insåg de bärkraften i frågan. Några dagar senare publicerades dessutom Theos eget upprop och snart tog man beslutet att driva frågan vidare i ett politiskt parti.

Efterlyser lyhördhet
Theo Papaioannou beskriver Sverige som ett koncensusland där den styrande makten fattar beslut och där oppositionen sedan rättar sig i ledet. Det är, menar han, en modell som gjort Sverige framgångsrikt, men också förklaringen till att frågan om trängselskatten fått en sådan sprängkraft i Göteborg. Medborgarna fick inte komma till tals, trots att det fanns motsättningar bland såväl allmänheten som inom det politiska etablissemanget. Theo och Vägvalet talar mycket om öppenhet och delaktighet, men vad innebär det egentligen?

– I grund och botten handlar det om att dialogen måste bli bättre mellan politiker och medborgare. Som det är nu tar man i många fall beslut först och frågar invånarna sedan, besluten fattas helt enkelt i fel ordning. Lyhördheten måste bli bättre, tycker Theo.

Han drar en parallell med kommunfullmäktiges möte i maj tidigare i år där man tog beslutet att inte tillåta TV-sändningar från sammanträdet, trots att de enligt lag är offentliga. Beslutet ändrades sedermera, men enligt Theo är beteendet ett resultat av ett politiskt system som i allt högre grad fjärmar sig från medborgarna.
– Man får nästan känslan av att en invald politiker tänker att ”nu får jag göra som jag vill de närmsta fyra åren” och att invånarna inte vet sitt eget bästa. De måste lära sig släppa taget och inse att det inte är en prestigeförlust att förankra sina beslut hos de människor de berör. Det är så man driver en stad framåt, säger Theo Papaioannou.

Ansiktet utåt
Theo Papaioannou utsågs till Årets Hisingsprofil 2012. Det talas mycket om att personfixeringen blir allt större i svensk politik, att väljarna i allt högre utsträckning röstar utifrån vad de tycker om partiledaren.
Hur stor betydelse tror du att du som person har för partiet Vägvalets framgångar?

– Det går väl inte att sticka under stol med att många personifierar Vägvalet med mig som person i och med att det är jag som lyfts fram när vi presenterar våra mål och idéer. Man kan tycka att det är både bra och dåligt, men samtidigt måste ju någon ikläda sig ledarrollen. Det gäller inom såväl näringslivet som politiken.
Theo ser dock inga problem med att han på ett så påtagligt sätt förknippas med sitt parti.

– Jag tror att det är bra att folk får lära känna personen bakom budskapen. Jag tycker inte att uppmärksamheten är särskilt jobbig att hantera, snarare tvärtom. Jag gillar att människor på gatan kommer fram och diskuterar våra frågor, vare sig de är för eller emot, säger han.

Theo kombinerar partiledarskapet med sitt arbete som systemförvaltare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset. Det är ett hektiskt schema att få ihop men det fungerar. Han beskriver sitt politiska engagemang som ett 24-timmarsjobb men menar att det alltid går att ”knô in” arbetsuppgifter i en i det närmaste fulltecknad kalender. Semestern kom lägligt och Theo har utnyttjat den väl tillsammans med sin fru och deras två barn.
– Sommaren har varit jättebra, vi har hunnit med såväl solsemester som charterresa och en biltur i Europa, berättar han och beskriver tiden efter sommaren som lugnet före stormen.
– Det har inte hänt så mycket efter att beslutet togs om en folkomröstning, och nu väntar vi in spurten. Det ska bli oerhört roligt och den respons vi har fått gör mig väldigt peppad.

Vad brukar du göra på fritiden för att koppla bort arbete och politik?
– Det är inte alltid så lätt eftersom mobiltelefoner och surfplattor gör att man blir både mobil och anträffbar. Jag brukar promenera men även då kan ju mobilen ringa. På senare tid har jag dock börjat träna spinning. Under de 45 minuterna kan jag ju rimligen inte göra något annat så då är det bara jag och ingen annan som gäller.

Till sist; hur kommer det att gå för Vägvalet och i omröstningen om trängselskatten nästa år?
– Nej-sidan har haft ett konstant övertag med cirka 55 procent och jag tror att det kommer att hålla i sig.

Du är inte orolig för att nästan alla de övriga etablerade partierna, som är för trängselskatt, kommer att kunna vända opinionen?
– Det har de ju försökt göra i tre och ett halvt år utan att lyckas, konstaterar Theo som även tror att partiet Vägvalet åtminstone kommer att behålla sina mandat i kommunfullmäktige.
– Jag tror att vi får fortsatt förtroende av väljarna därför att vi är det enda parti som öppet lovar att följa resultatet av folkomröstningen. Vi är en garant för att resultatet i en folkomröstning faktiskt efterlevs vid ett nej, och dessutom tror jag att väljarna insett att Vägvalet inte är ett enfrågeparti.

Ser du fram emot jobbet som ligger framför dig?
– Det ska bli oerhört spännande och jag har en bra krets av engagerade människor runtomkring mig. Jag är övertygad om att de kommer att göra ett riktigt bra jobb. Om jag kunde vrida fram klockan till valet skulle jag göra det, säger Theo Papaioannou.