Regelverk och praxis i offentlig upphandling
Regelverket för offentlig upphandling är under ständig debatt. Av representanter för upphandlarsidan kritiseras det ofta för att vara komplicerat och försvåra en rationell hantering av uppköpen i den offentliga sektorn. Från anbudsgivarsidan framförs kritiska synpunkter på tillämpningen och anklagelser om godtycke i urvalet av leverantörer. Tillsynsmyndigheten – numera Konkurrensverket – hävdar att efterlevnaden är svag och har argumenterat för skärpningar av sanktionsrepertoaren.
Samtliga punkter i kritiken har visst fog för sig.
Värdet av de inköp som varje år görs av den offentliga sektorn summerar till stora belopp. Volymen inom EU-området uppskattas motsvara 16 procent av BNP, och i Sverige bedöms det handla om årliga inköp i storleksordningen 500 miljarder kronor.
Enbart på basis av denna omfattning är det relevant att granska ändamålsenligheten i de regler som gäller för upphandlingen. Det grundläggande regelverket styrs av särskilda EG-direktiv, principer i EU-fördraget och rättsfall i EG-domstolen. Därutöver finns också kompletterande regler i nationell lagstiftning. Det övergripande målet för regleringen är konkurrens syftande till effektivitet, d v s bästa möjliga utnyttjande av offentliga medel.
Frågor i undersökningen
Ett antal med varandra sammanhängande frågor har ställts i undersökningen:
Transaktionskostnader: Hur ser transaktionskostnaderna för inblandade parter ut, i första hand hos upphandlande instanser och leverantörer?
Förväntade vinster med upphandling: Vilka vinster kan typiskt förväntas om man genomför en formell och konkurrensutsatt upphandling jämfört med ett direktinköp utan formaliserad upphandling?
Gränsvärden: Svaren på föregående båda frågor ger underlag för en bedömning av vad som kan vara rimliga gränsvärden i regelverket för offentlig upphandling när upphandlande enheter kan välja upphandlingsmetod inklusive direktupphandling utan att tillämpa LOU:s regelverk.
Källa: Per Molander – Rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi 2009:2