Kretsloppet för kompetens i fara!
Det finns anledning att reflektera över hur det står till med den offentliga sektorns kompetensförsörjning. Rolf Solli, professor i företagsekonomi, menar att den är allt annat än säkrad.
När de så kallade Socialinstituten skapades, särskilt på 1940-talet, var det tunga argumentet att byggandet av välfärdssektorn krävde kunniga administratörer av olika slag. Den bakomliggande analysen baserades på erfarenheter hur den offentliga sektorn, särskilt lokalt, hade fungerat under mellankrigstiden – helt enkelt inte särskilt bra. Det var en riktig analys då men dess konsekvenser gäller än mer idag. Den lokala delen av den offentliga sektorn är med alla mått mätt större idag än någonsin. Behovet av administrativ kapacitet är större än någonsin, det är dessutom växande. Det sista inte minst på grund av den generationsväxling som står för dörren.
Utbildningarna hade alltså för mer än 60 år sedan en inriktning mot praktiken. Metoden för lösa kompetensförsörjningen vara att lära ut hantverket, vilket för övrigt oftast gjordes av pedagogiskt intresserade praktiker. Standardrecept från dåvarande Kommunförbundet och Landstingsförbundet var relevant litteratur. I en för det mesta stabil tillvaro, låt vara expansiv, kan utbildningen standardiseras över en lång tid. Den behöver inte tillföras särskilt mycket och recepten fungerar på de flesta ställen. Men så är det inte längre, det var till och med ett tag sedan det var så.
Vi lever i en föränderlig värld
Förändring är numera i det närmaste ett normaltillstånd. Förändring handlar om nya organisationsformer och nya arbetssätt. En konsekvens av den stadigvarande förändringen är att den lokala offentliga sektorn blir allt mer differentierad, olika helt enkelt. Praktiken på ett ställe kan alltså skilja sig tämligen mycket från praktiken på ett annat ställe trots att bägge ställena kallas kommuner. Hur saker sköts i en kommun passar inte särskilt bra i en annan. Annorlunda uttryckt kan man hävda att praktiken inte är särskilt praktisk. Det är i denna situation, med ett växande behov och en praktik som inte låter sig hanteras med stadiga och generella tekniker, som forskningen kommer in i bilden.
Forskningens främsta uppgift – särskilt på området kommunal ekonomi – handlar om att ta reda på vad undervisningen skall handla om. Det går ut på att skapa teorier som fungerar i många olika situationer och det inte bara nu utan också i framtiden. God teori är mycket praktiskt, det vill säga användbart i många situationer. Att skapa god teori är inte lätt, men nödvändigt.
En förutsättning för god forskning är att det finns en omfattande tillgång till praktiknära data som handlar om hur det går till där ute i ”verkligheten”. Forskningen går inte ut på att apa efter praktiken utan beskriva den på ett sätt som gör den generell i meningen tillpassningsbar från en till en annan kommun.
Den enklaste modellen blir alltså att forskningen påverkar utbildningen som i sin tur lämnar ”produkter” i form av studenter som kan arbeta i kommuner och landsting. Detta är den viktigaste processen, men inte den enda av betydelse i sammanhanget. Forskning handlar inte om att uppfinna hjul, det handlar också om att se vad andra forskare gör och förmedla det till utbildningen men också direkt till praktiken. Det pågår alltså flera processer på en gång. Alla väl så viktiga i något som kan liknas vid ett öppet kretslopp. Ett adekvat namn på detta kretslopp skulle kunna vara kompetensgenerering, för det är det det handlar om. Kretslopp behöver balans både avseende tempo och omfattning. Praktikens försörjning är målet och det är stort. Utbildningskapaciteten i det här landet är generellt större än någonsin men definitivt inte den med inriktning på den praktik som det handlar om här. Ett problem i detta sammanhang är att kommuner och landsting faktiskt i viktiga avseende inte är som andra organisationer. Ett annat problem är att allt för få ungdomar tänker sig en framtid som administratörer inom offentlig sektor.
Den tredje komponenten i kretsloppet, forskning, har levt ett hyggligt framgångsrikt liv den senaste 20 åren men också här tornar det upp ordentligt mörka moln. De forsningsresurser som står till buds kanaliseras allt mer mot tekniska områden. När det talas om innovationer, vilket är dagens modeord, handlar det om naturvetarnas behov av forskningsresurser. Tekniker, medicinare och likande förväntas lösa de problem vi har idag. Om det är en möjlig väg att gå kan diskuteras men en konsekvens blir att det blir allt mindre resurser över för samhällsvetenskaplig forskning och då alldeles särskilt den som har en praktisk inriktning.
Fara för framtiden
Sammantaget har vi ett kompetenskretslopp i obalans. I många avseende är det en obalans som kan liknas vid klimatproblemet. Obalansens effekter syns inte särskilt mycket idag men den kommer att slå igenom vad det lider om vi inte förändrar våra positioner radikalt. På något vis måste vi intressera unga människor för kommuner och landstings administration. På något annat vis måste vi skapa stabilitet och kapacitet för den forskning som handlar om praktiken. Annars blir det inte roligt!
Rolf Solli, professor i företagsekonomi vid Göteborgs Universitet