Krisberedskap – ett privat ansvar

Hur står det till med Sveriges krisberedskap? Klarar vi till exempel att säkerställa de resurser som kontrolleras av det privata näringslivet?

Avregleringar och globalisering har medfört strukturella förändringar i samhället. Sverige, liksom många europeiska länder, har under 1990-talet, helt eller delvis, privatiserat bland annat energiförsörjningen, telekommunikationsmarknaden och transporter.

– Detta har lett till förändrade ansvarsförhållanden. Mycket av dagens samhällsviktiga verksamhet finns idag inte under statligt inflytande utan ägs av privata företag.  I många fall har avreglering av samhällsviktig verksamhet utförts utan att staten ställt några direkta motkrav på funktionalitet, säger Johanna Sandefeldt.

Hon är handläggare för samverkansmetoder på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, och även på tidigare Krisberedskapsmyndigheten. Där har hon varit med och startat ett antal nätverk med näringslivet, bland annat ett näringslivsråd.
– I ett näringslivsråd avhandlas strategiska frågor om hur vi nationellt kan stärka samhällets krisberedskap genom samverkan mellan näringslivet och offentliga sektorn, säger Johanna Sandefeldt.

Utan näringslivets engagemang – i detta fall ägare av samhällsviktig verksamhet – i krishanteringen riskerar samhället att bli allvarligt lidande vid större händelser. Kan inte samhällsviktig verksamhet uppnå robusthet blir konsekvenserna stora då samhället har starka beroenden.

– Vi ser tydliga beroenden i samhället. Samhällskritiska verksamheter, såsom elförsörjning, transporter och livsmedelsförsörjning är beroende av andra verksamheter i flera led.

Hon räknar vidare upp drivmedel, telekom, finansiella tjänster och kommunalteknisk försörjning såsom avfall, avlopp, dricksvattenförsörjning och fjärrvärme.

– De offentliga institutionerna har det övergripande ansvaret för samhällets säkerhet, men den privata sektorn måste komplettera och förstärka genom att ta ansvar för att deras egen verksamhet, i samverkan med andra, fungerar även vid svåra påfrestningar, så som vid kriser.

Hur motiverar vi dem?
Hur motiverar man näringslivet till en sådan samverkan, de drivs ju främst av kommersiella krav från kunder och ägare?

– Det finns ett ömsesidigt intresse från såväl offentliga sektorn som näringslivet, att samhället ska fortsätta att fungera även vid kriser. Staten å ena sidan är beroende av att näringslivet fortsätter att leverera varor och tjänster, näringslivet å andra sidan är beroende av att samhället fungerar, så att det finns en fortsatt fungerande marknad att agera på, säger Johanna Sandefeldt.

Om ett företags verksamhet går ner förlorar företagen självklart intäkter, men det stannar inte där. Blir människor även starkt påverkade av att företagens verksamhet minskas i någon form, finns även risken att företagens varumärken påverkas negativt.

– Företagets varumärke påverkas starkt om företaget utsätts för kris, i någon form, och det adderar tydligt till företagets ”good will” om företaget kan visa på att de samverkar med den offentliga sektorn för att stärka krisberedskapen.