Avgiftsfinansierad inköpsenhet eller inte? Intensiv diskussion på sociala medier
Ska en inköpsavdelning få finansiera sin verksamhet med att ta ut en avgift av leverantören? Åsikterna går isär och nyligen flammade diskussionen upp igen på LinkedIn. Ett 45-tal inlägg kunde noteras.
”Kostnadsdrivande lösning”, ”olämpligt”, ”leverantörsskatt”, ”en beskattningsrätt som inte är sanktionerad”, lyder några av omdömena.
– För mig känns det helt rätt att avgiftsfinansieringen har börjat ifrågasättas mer brett. Det är första steget mot att slopa detta galna upplägg, skrev Pernilla Norman, Advokat på Lindskog Malmström Advokatbyrå, i ett av inläggen.
Stefan Persson, debattör, skribent och konsult, var den som initierade debatten. Han har stött på en del fall där inköpsavdelningar finansierar delar av sin verksamhet genom bonusar eller avgifter, ofta i form av en procentsats på den summa som har levererats.
– Det är tydligen en vanlig modell hos inköpscentraler, men jag har även stött på det i enskilda kommuner. Är det någon som har en aning om hur utbrett detta är? Jag har även svårt att se hur man kan motivera en sådan avgift/bonus. Någon som har goda erfarenheter och/eller argument för en sådan finansieringsmodell, undrade Stefan Persson och genast var diskussionen igång.
”Utbrett fenomen”
Christina Möll, MD på Europakontoret i Skåne AB menar att fenomenet är utbrett och, som hon känner det, ”ett tecken på att organisationen inte betraktar upphandlingsverksamheten som en del av uppdraget”.
Christina Möll fortsätter:
– Många tror också att en avgift betyder att upphandlingsverksamheten blir gratis, utan att tänka på att denna avgift bakas in i priset. Det enda en sådan avgift leder till är en märklig relation mellan upphandlingsenheten och leverantören, Vidare ökar incitamenten för stora och inte alltid prispressade avtal. En upphandlingsverksamhet som finansieras av avgifter skapar sämre förutsättningar för en kostnadsprognostisering och minskar förutsättningarna för en transparent budget.
Försvarar modellen
Johan Almesjö, CEO på Inköp Gävleborg är en av försvararna av modellen.
– Barn och badvatten riskerar nu att blandas i en sörja ingen kan skilja på och då kan det goda försvinna ner i avlopp och misär. Jag ser att nationellt samordnade upphandlingsverksamheter verkligen behövs för oss på lokalt och regionalt plan, men att deras finansieringsform måste utvecklas så att de inte riskerar att avvecklas, slog han fast.
Annelie Svensson, marknads- och kommunikationsstrateg på Ryter kommunikationsbyrå AB i Bollnäs, fruktar att modellen med avgifter inte ska ses som seriös.
– Trots min långa bakgrund som leverantör till både offentlig förvaltning och privat näringsliv, så förstår jag för första gången på riktigt kollegor som säger ”det där med offentlig upphandling verkar så krångligt”.
Hon menar att ett inbyggt systemfel medför att lokala och regionala inköpsorganisationer kan göra som de vill utan att det finns någon nationell samordning kring regelverk och att detta tyvärr kommer att leda till ett A- och B-lag med leverantörer.
– Vi som uppskattar raka rör, öppna kort, och så vidare, och har uppskattat transparensen i systemet, kommer sannolikt att dra oss tillbaka från offentliga upphandlingar och satsa på att göra affärer i näringslivet, där spelreglerna känns ärligare. Kvar i B-laget blir företag som fokuserar på att – precis om upphandlingsenheterna själva – utnyttja kryphål för att suga ut så mycket som möjligt.
Värdesätter transparens
Björn Bergström, CPO på Sveriges Riksbank slår fast att konstruktionen finns eftersom den är enkel, men menar samtidigt att transparens hela vägen blir bättre. Och leder dessutom till att rätt avtal upphandlas!
– Problemet är inte att identifiera bristerna i dagens modell, utan att hitta ett alternativ som accepteras av framförallt inköpscentralerna, förklarar Björn Bergström.
För Inköp Gävleborg fungerar det uppenbarligen utmärkt med en ”anslagsfinansierad” verksamhet, menar Bergström. Detta borde även fungera för SKI (SKL Kommentus Inköpscentral, red:s anm.) givet att medlemmarna efterfrågar tjänsterna. För den statliga inköpssamordningen är det förmodligen svårare, eftersom Finansdepartementet då upplever sig behöva betala för något de inte betalar för idag.
Björn Bergström avslutar:
– Allt som skapar incitament för en ökad affärsmässighet är bra. Kanske är denna fråga värd att ytterligare lyftas upp på agendan, även om den varit föremål för diskussion under många år redan?
För- och nackdelar
Modellen har även sina försvarare och flera inköpscentraler tillämpar den, bland annat SKL Kommentus Inköpscentral (SKI) och Inköp Gävleborg.
Pia Hedström, avdelningschef Juridik på SKL Kommentus Inköpscentral, säger att man från hennes organisation inte engagerat sig i debatten om den administrativa avgiften som inköpscentraler tar ut. Hon Hedström pekar på att SKL genom sina dotterbolag bedrivit inköpsverksamhet under en väldigt lång tid. Det började vid det gamla Kommunförbundet som gjorde samordnade upphandlingar för kommunerna och sedan har det fortsatt.
– Verksamheten har alltid finansierats genom en procentsats som baseras på omsättningen på ramavtalen och betalas in av leverantörerna, såvitt jag förstår. Detsamma gäller för Statens Inköpscentral och andra inköpscentraler i Europa, t.ex. i Danmark och Finland, tillägger hon.
Pia Hedström menar att det finns för och nackdelar med alla typer av finansieringsmodeller.
– Det finns de som påstår att det skulle vara olagligt att ta ut en avgift av leverantörer, men det har inte framförts någon grund för detta påstående. Vi har, för tillfället, inga planer på att ändra vår finansieringsmodell, slår Pia Hedström fast.
Bo Höglander