Det blev en rökare i krysset, Anders!
Helena Rosén Andersson, Advokat på Advokatfirman Lindahl svarar på Anders Wijkmans debattinlägg gällande Upphandlingsutredningen. Läs Anders Wijkmans debattinlägg här.
Lindahl träffar alltid målet. Så även denna gång.
Det första målet med mitt debattinlägg var just du, Anders. Det var ett mål i sig att du, i din egenskap av utredare och representant för den svenska lagstiftaren, svarade och dessutom svarade på det sätt du gjorde. Det blir nämligen klart genom ditt svar att det inte finns något bra försvar för att införa de föreslagna EU-direktiven om offentlig upphandling.
Det förhållandet att direktiven förmodligen kommer att beslutas inom kort är knappast ett bärande skäl till att tiga still och acceptera dem som ändamålsenligt utformade, när de inte är det. Direktivförslagen är ett lappverk utan tydligt syfte och mål. De är också för detaljerade för att kunna tillämpas effektivt. Jag kan därför inte hålla med om att de nya direktiven möjliggör en sådan god affär som Upphandlingsutredningen 2010 eftersträvat. Det gäller även om direktiven – som du föreslår – samlas ihop på ett bra sätt i en proposition med Upphandlingsutredningen 2010:s olika förslag. Jag kan inte heller se att direktiven kommer att leda till en sådan modern, effektiv och kommersiellt hållbar upphandlingslagstiftning som krävs för att den på sikt ska kunna bibehålla sin legitimitet som procedurlagstiftning för den offentliga sektorns anskaffningar.
För att undvika missförstånd vill jag klargöra att min och Lindahls kritik mot de nya EU-direktivens innehåll riktar sig mot EU:s lagstiftare, inte mot Upphandlingsutredningen 2010:s förslag att EU-lagstiftningen ska genomföras i svensk rätt. Jag delar dock inte din uppfattning Anders att Sverige genom att ställa en mängd olika krav har lyckats i EU:s lagstiftningsarbete. Exempelvis kommer möjligheterna till förhandling inte att utökas rejält. Det förhandlade förfarandet under konkurrens är fortfarande kringgärdat av en rad olika rekvisit för sin tillämplighet. Det är ytterst en domstol som i efterhand kan avgöra om förfarandet kunde användas. EU:s lagstiftare har uppenbarligen inte förtroende för att de upphandlande myndigheterna inom den klassiska sektorn själva kan – med respekt för de grundläggande EU-rättsliga principerna – besluta om ett förhandlat förfarande krävs i det enskilda fallet. Anser domstolen att myndigheten har gjort fel måste upphandlingen därför göras om. Jag kan inte se att införandet av det förfarandet utökar förhandlingsmöjligheterna inom den klassiska sektorn, än mindre kan jag se att det utökar förhandlingsmöjligheterna inom den sektorn i någon rejäl mån.
Det blir också tydligt genom ditt svar Anders att det saknas en god rättslig grund för att införa den av EU och den svenska lagstiftaren eftersträvade rättsordningen för sociala krav. dvs. att upphandlande myndigheter, och inte lagstiftaren, ska ställa sociala krav på företag som levererar till offentlig sektor och dessutom ska ställa de sociala krav på de leverantörerna som myndigheterna finner lämpliga vid varje given tidpunkt, i varje enskild upphandling.
Den breda opinion och folkvilja som du menar finns, inte minst på kommunal nivå, för att införa sociala hänsyn i upphandlingskontrakt känns inte igen bland oss praktiker som har att tillämpa upphandlingsreglerna. Vi har fullt upp med att, med tillämpning av upphandlingslagstiftningen, försöka göra det möjligt för den offentliga sektorn att köpa varor och tjänster till högsta kvalitet och till ett rimligt pris genom ett kommersiellt väl utformat och hållbart kontrakt. En opinion och folkvilja för att dessutom införa sociala villkor i dessa kontrakt är därför förmodligen begränsad till den politiska nivån. Och det är förståeligt. En målsättningsparagraf om socialt hänsynstagande är ju så enkel att motivera politiskt eftersom dess införande inte förutsätter att lagstiftaren gör en sådan noggrann samhällsekonomisk konsekvensanalys som lagstiftaren måste göra när den inför en lagregel med förpliktelser för enskilda.
En målsättningsparagraf är också ett bekvämt sätt för lagstiftaren att skjuta tillämpningsproblemen på framtiden. De problemen landar i stället hos dem som ska tillämpa paragrafen, nämligen hos de upphandlande myndigheterna. Om det blir fel ligger det nära till hands för lagstiftaren att skylla felen på de upphandlande myndigheternas bristande kompetens att göra rätt.
Det andra målet med mitt debattinlägg var att varna upphandlade myndigheter, leverantörer och skattebetalare för att den av EU:s lagstiftare och den svenska lagstiftaren eftersträvade rättsordningen för sociala krav – att kraven ska fastställas av olika upphandlande myndigheter genom upphandlingskontrakt och inte av lagstiftaren – är kostnadsdrivande i varje enskild upphandling och på sikt förmodligen också samhällsekonomiskt ohållbar. Det målet har jag också uppnått genom denna debatt.
Det tredje målet med mitt debattinlägg var att – som är brukligt för Lindahls upphandlingsexperter – försöka vägleda den svenska lagstiftaren till en kommersiellt mer ändamålsenlig upphandlingslagstiftning genom att våga tala om de praktiska tillämpningsproblem som finns. Det gäller såväl behovet av att slopa sociala krav i upphandlingskontrakt som behovet av att slopa den svenska rangordningsprincipen. Även det målet är uppnått genom denna debatt.
Jag vill därför avsluta med att tacka dig Anders för ditt svar. Det stannade inte vid en rökare. Det blev en hattrick, 3-0 till Lindahl!