Forskningsanslag styrs politiskt

Mer och mer av de statliga pengarna till forskning fördelas via forskningsråd och myndigheter. Allt oftare ställer de också särskilda krav för att ge finansiering.
– Detta kan missgynna forskningen, menar nationalekonomen Roger Svensson i en ny SNS-rapport. 

Roger Svensson, docent. Foto: Karl Gabor.

OFFENTLIGA AFFÄRER tog kontakt med docenten i nationalekonomi för att ställa frågor.

Hur ska vi förstå begreppet akademisk frihet?

– Det finns olika typer av akademisk frihet. Den friheten som rapporten främst berör är den enskilde forskarens möjlighet att själv kunna välja ämna att forska om (”Lernfreiheit”). Sedan finns det även ”institutionell frihet” för lärosäten gentemot staten.

– Om pengarna går direkt till lärosäten ger detta ökad institutionell frihet, men det är inte säkert att individuella forskare och forskargrupper får speciellt mer frihet (Lernfreiheit). Det är nämligen rektorer och institutionsledningar som kan bestämma vad det ska forskas om.

– En av huvudpoängerna med att regeringen ger forskningsfinansiering till forskningsråd och myndigheter i stället för genom fasta basanslag till lärosätena, är att man kan förvänta sig att de enskilda forskarnas frihet ökar. Forskargrupperna kan i konkurrens skicka in och föreslå forskningsprojekt till forskningsråden. Om man får forskningsanslag så är pengarna öronmärkta för just detta projekt. Detta förutsätter emellertid att det handlar om ”öppna utlysningar” där forskarna själva har stor frihet att kunna föreslå forskningsprogram. 

– Trenden under det senaste decenniet är att man bytt ut dessa öppna utlysningar mot ”riktade utlysningar”, d.v.s. utlysningar begränsas inom ganska snäva ramar. För det mesta är det politiker som sätter dessa ramar, men det kan även vara forskningsråd eller myndigheter.

Vilka långsiktiga konsekvenser kan det få att – som det heter i pressmeddelande där du citeras – politikerna tycks ha velat styra lärosätenas forskning.

– Konsekvensen av ökade riktade utlysningar är att individuella forskare och forskargrupper får mindre möjligheter att själva föreslå forskningsprogram när man ansöker om finansiering. Risken finns att forskarna börjar anpassa sin forskning till vad som efterfrågas av politikerna (som sällan har överblick över forskningsfronten). Det finns även stor risk för ökad likformighet inom forskningen (till exempel att alla helt plötsligt börjar forska om olika aspekter på miljöutsläpp på bekostnad av annan forskning). En utav de viktigaste egenskaperna hos forskare är förmågan att komma på nya kreativa lösningar på olika problem. Dessa riskerar att stängas ute från finansiering. Även forskning som ligger utanför huvudfåran riskerar att stängas ut.

Om du översiktligt jämför Sveriges system för högre utbildning och forskning med jämförbara västländer, hur fri är forskningen i Sverige i nuläget?

– Mig veterligen finns det ingen empirisk jämförelse när det gäller riktade kontra öppna utlysningar mellan Sverige och andra länder. Min studie är det första som tar upp ämnet och visar statistik för Sverige. Men det har skett ett tydligt trendbrott när det gäller öppna versus riktade utlysningar (som finansieras via råd och myndigheter) i Sverige de senaste 10 åren som man nästan kan kalla ett regimskifte. 

– Före 2011 kunde Regeringen bestämma hur de fasta basanslagen till lärosätena skulle fördelas på olika fakulteter. Detta togs bort då Autonomireformen infördes 2011. Därefter har lärosätena själva kunnat bestämma hur medlen ska fördelas internt på lärosätena. Den ökade detaljstyrningen av finansieringen via forskningsråd kan ses som en reaktion från regeringen på denna autonomireform.

– Annars ligger Sverige i mittskiktet när det gäller hur stor andel av den totala FoU-budgeten som går direkt till lärosätena jämfört med andra länder (Figur 8). Lägger man däremot ihop fasta anslag och statlig extern finansiering, så får svenska lärosäten en hög andel av FoU-budgeten (Figur 5). 

Du säger i ett citat: »Det är naturligtvis inte konstigt om regeringen vill ha råd om hur den framtida forskningspolitiken ska se ut. Men det uppdraget bör i så fall gå till experter som inte själva får del av forskningsanslagen på något vis. Då blir det enklare att undvika intressekonflikter och värna den akademiska friheten«.Finns det just nu några direkta planer på att ändra inriktning eller anta nya inhemska direktiv för svensk forskningspolitik eller är det något som ligger år framåt?

– I de senaste fyra, fem forskningspropositionerna (som kommer vart fjärde år) har man gett i uppdrag åt några forskningsfinansiärer (bland annat Vinnova, Formas, Forte, VR och Energimyndigheten) att ge förslag på forskningspolitikens inriktning. Dessa myndigheter har naturligtvis lämnat förslag på mer finansiering till sig själva, främst i form av riktade program. I synnerhet de socialdemokratiska regeringarna har beviljat mer medel till sådana program 2016 och 2020. Detta innebär inte att forskningsfinansiärerna får igenom alla sina förslag, men forskningsfinansiärerna har alltså särbehandlats gentemot lärosätena.

– Även inför 2024 års forskningsproposition har Utbildningsdepartementet (som lyder under L) gett ett sådant regeringsuppdrag till forskningsråden. Detta är förvånande, eftersom speciellt Liberalerna brukar värna akademisk frihet. Vi får nog avvakta och se vad som händer här, men förhoppningsvis har L en annan syn än S när det gäller den akademiska friheten.

Rapporten ges ut inom SNS forskningsprojekt Högre utbildning och forskning.

Om författaren 
Roger Svensson är docent i nationalekonomi vid Institutet för näringslivsforskning, IFN.

Ladda ner rapporten: 
Konkurrens och styrning i den statliga forskningsfinansieringen 

Läs författarens debattartikel