När rollerna som myndighet och kommersiell aktör sammanfaller

– grundlagen omöjliggör misskreditering av konkurrent

Misskreditering – att en näringsidkare baktalar en annan näringsidkare – är förbjudet enligt Marknadsföringslagen. Men går det att förbjuda någon från att ”baktala” en konkurrent inför en potentiell kund ifall kunden samtidigt råkar vara en myndighet? Marknadsdomstolen har nyligen avgjort vad som händer i mötet mellan Marknadsföringslagen och Regeringsformen när rollerna som myndighet och kommersiell aktör sammanfaller.
Regeringsformen – en av Sveriges fyra grundlagar – garanterar att var och en utan inskränkningar ska kunna lämna information till myndigheter. Detta gäller både för vanliga privatpersoner och för näringsidkare, och det gäller även för information ”av kommersiell natur”.
Räckvidden för Regeringsformens skydd för yttrandefrihet prövades strax före årsskiftet i ett mål i Marknadsdomstolen (målnummer C 16/13) angående misskreditering mellan två näringsidkare. Företag nr 1 hade kontaktat en myndighet och gjort vissa oroväckande påståenden om företag nr 2:s produkter, och företag nr 2 hade då svarat med att stämma nr 1 för misskreditering.
Misskreditering enligt Marknadsföringslagen innebär att en näringsidkare ”baktalar” en annan näringsidkare genom att göra påstående som är till den andres nackdel. Det kan handla om påståenden kring allt från att den andre näringsidkaren erbjuder varor av sämre kvalitet till att den är sen med betalningar eller ljuger i sina reklamutskick. Sådana påståenden kan betraktas som misskreditering även om det man påstår faktiskt är sant. Påståendena får aldrig vara onyanserade eller långtgående, och den som påstår något om en annan näringsidkare måste alltid vara beredd att kunna ge en mycket bra förklaring till sitt påhopp.
I ärendet som avgjordes vid årsskiftet hade ett företag i Malmö skickat ett brev till Post- och telestyrelsen (PTS). Företaget tillverkade mjukvara för kommunikationstjänster avsedda för funktionshindrade. I brevet till PTS påstod man att en ett annat företag i samma bransch använde sig av s.k. öppen källkod i strid med en licens. Man uttalade sig också om vad detta kunde få för konsekvenser för de kommunikationsplattformar som PTS är ansvarigt för. Företaget som skrev brevet menade att Marknadsföringslagen inte kunde vara tillämplig, och att brevet därför inte kunde betraktas som misskreditering, eftersom det skyddades av yttrandefrihetsrättsliga principer. Den yttrandefrihet man åberopade i detta fall var den som finns i Regeringsformen 2 kap. 1 §. Enligt Regeringsformen 2 kap. 1 § ska som utgångspunkt allting som meddelas till ”det allmänna”, alltså bland annat till övervakande myndigheter, vara skyddat. Syftet med lagrummet är att garantera ett samhälle där alla kan meddela sig fritt med offentliga organ utan risk för repressalier.
Marknadsdomstolen gjorde bedömningen att brevet till PTS var av kommersiell natur och att det hade skickats i avsättningsfrämjande syfte. Trots att alla affärsbeslut som fattas av PTS styrs av LOU, ansåg alltså domstolen att brevet kunde betraktas som en typ av marknadsföring. Detta är det första steget för att negativa påståenden om en konkurrent ska kunna betraktas som misskreditering.
PTS kunde enligt domstolen indirekt betraktas som kund eller potentiell kund till båda företagen. Men PTS råkar också vara en myndighet, och därmed ett sådant organ till vilket man enligt Regeringsformen ska kunna lämna information utan repressalier. Oavsett om företag nr 1 hade rätt eller fel i sina påståenden om företag nr 2, så var detta företag därför genom grundlagen garanterat en rätt att påtala sina misstankar om den andre inför den potentiella kunden PTS. Marknadsföringslagen kunde därför inte tillämpas och Marknadsdomstolen måste därför avvisa målet. Marknadsdomstolen är enda och sista instans för ärenden som aktualiserar Marknadsföringslagen, och avgörandet har därför ett betydande prejudicerande värde.
Maria Ygner, Advokat och biträdande jurist, Moll Wendén Advokatbyrå