Nu går vi på jakt
Vad är en god affär, frågar sig vår krönikör Agneeta Anderson från Upphandlingsstödet på Kammarkollegiet, och berättar om egna erfarenheter från en mycket uppmärksammad upphandling.
För många år sedan var jag som upphandlare involverad i en uppmärksammad affär som ledde till såväl inrättandet av Lex Sarah som Stora journalistpriset och utmärkelsen Årets svensk, för andra alltså. Själv stod jag som bakbunden, mediaovan tjänsteman och försökte förklara och tillrättalägga, en uppgift som snabbt visade sig lönlös.
Vi hade ställt en otrolig mängd krav, därtill förtydligade och protokollförda i dialog med anbudsgivarna. Vinnaren hade fått uppdraget på sitt gedigna kvalitetsarbete, till nästan högsta pris, ändå gick allting snett.
Vad är en god affär?
Händelsen fick mig att fundera över vad som egentligen kännetecknar en god affär och hur, men framförallt när, vet man att det är just en god affär man gjort?
Upphandlingsutredningen presenterade i november sitt delbetänkande under rubriken ”på jakt efter den goda affären”, så nu gäller det för Sveriges upphandlare och leverantörer att ställa in siktet rätt.
En upphandling är som en lång resa. Upphandlaren har lagt många timmar på att tillsammans med beställaren ta fram ett gediget förfrågningsunderlag. Leverantörerna har på sin kammare gjort sitt bästa för att inte missa efterfrågade bilagor och bevis. En vinnare har blivit utsedd. Alla har dragit en lättnandets suck över att de magiska tio dagarna förflutit utan att någon konkurrent känt sig förfördelad och begärt överprövning. Ett kontrakt, fullt med villkor som båda parter är överens om, utarbetas och undertecknas.
I det ögonblicket är vanligtvis såväl säljare som köpare riktigt nöjda och just då infinner sig känslan av en god affär. Men så händer det oundvikligt något – det är dags för leverans.
Självklart ska de levererade produkterna uppfylla samtliga krav som faktiskt har ställts i upphandlingen och som myndigheten också betalar för – men ändå blir det som bekant inte alltid så. Affären som nyligen var så god är plötsligt det motsatta och man undrar förstås varför.
Frågan om vad som orsakar en dålig affär har fått extra aktualitet genom den senaste tidens heta debatt kring bristen på kvalitet i upphandlad äldreomsorg. Kritiken fokuserar tyvärr på hur upphandlingarna har skötts med rubriker som ”upphandling leder till dålig kvalitet”.
Myndigheterna sägs inte ställa relevanta krav, det tas inte hänsyn till kvalitetsaspekten vid val av leverantör, offentlig upphandling tar alltid sikte på lägsta pris och kontrakten saknar såväl metoder för uppföljning som sanktionsmöjligheter när kraven inte uppfylls. Fast detta är långt ifrån hela sanningen.
Upphandlingen är inte boven
Nej, upphandlingen i sig är i allmänhet inte boven. Problemet ligger, enligt min åsikt, snarare i bristande uppföljning. Uppföljningen har en tendens att bli eftersatt. Det kan vara brist på resurser, metoder eller rutiner eller så vet man helt enkelt inte vad som ska följas upp eller så blir det bara inte av.
Uppföljning är en viktig signal att myndigheterna inte lämnar något åt slumpen. De krav som ställs ska uppfyllas inte bara i anbudet och kontraktet utan även i praktiken. På så sätt minimeras på sikt också risken för att oseriösa leverantörer med låga priser vinner en upphandling men avsikten att inte leverera det som efterfrågas. Det ska inte gå att lura en offentlig upphandlare.
Svaret på min fundering kring den goda affären är alltså att man först efter genomförd leverans och utvärdering vet om affären var god. Men upptäcks bristerna i tid kan de oftast korrigeras och en affär på väg att bli dålig kan räddas till en god. Gör därför uppföljningen i tid innan någon annan gör den åt dig.
Alltså, ställ in siktet på kvalificerad och prioriterad uppföljning så kommer vi alla en bra bit närmare målet med den goda, eller kanske till och med optimala, affären.
Agneeta Anderson, chef för Upphandlingsstödet på Kammarkollegiet