”Politiker måste sluta slösa!”
– Politikerna måste lära sig att hålla i plånboken och fokusera på kärnverksamheten. Det menar Slöseriombudsmannen Johan Gustafsson.
– Om politikerna bara kunde prioritera lite bättre skulle vi skattebetalare slippa betala priset, för det blir nämligen konsekvensen när politikerna väljer att höja skatten i stället för att ta ansvar för den offentliga verksamheten.
Krisen har kommit
I ett debattinlägg pekar han på att man i många kommuner nu varnar man för att krisen kommit, trots att vi är på toppen av en högkonjunktur.
110 av 290 kommuner räknar med att gå med förlust nästa år enligt Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och allt fler kommuner väljer att höja skatten.
Sparar på de gamla
Slöseriombudsmannen tar Motala kommun som varnande exempel. Han hävdar att Motala levt över sina tillgångar i många år. ”Nu väljer kommunen att spara pengar genom att sänka värmen och slopa den varma kvällsmaten på kommunens äldreboenden. Pengarna som behövts till kommunens kärnverksamhet gick väl till speedwaylaget Piraterna och det danska vattenlandet Lalandia i stället”, skriver Johan Gustafsson.
– Pengarna har rullat i väg, inte bara på huvudlösa satsningar, utan kanske framför allt på en offentlig sektor som varit allt för ineffektiv, slår Slöseriombudsmannen fast.
Fakta
Slöseriombudsmannen, SlösO, är en instans under Skattebetalarnas Förening.
Så här presenterar man sig. ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket. Därför granskar Slöseriombudsmannen slöseri med dina skattepengar och lyfter fram olika exempel på hur våra skatter används ineffektivt. Vill du tipsa SlösO?”
Skattebetalarna är en ideell, partipolitiskt obunden medlemsorganisation som vill samla alla som vill ha lägre skatter och ett minskat slöseri med skattemedel. Organisationen granskar makten, byråkratin och utreder hur stat, kommuner och landsting kan bli effektivare. Man säger sig även kämpa för ökad rättssäkerhet för skattskyldiga. Läs mer via länken: https://skattebetalarna.se/
Detta är en text i opinionsbildande syfte. Åsikterna som framförs är Slöseriombudsmannen Johan Gustafssons. Debattinlägget publicerades ursprungligen i Dagens Samhälle.
Problemen med finansieringen av den offentliga sektorn är mycket djupare och allvarligare än att det slösas, saknas prioriteringar eller sänks skatter. Problemen beror i grunden på att produktivitetsutvecklingen inom tjänstesektorn är lägre än inom varuproduktionen. Tillverkningen av prylar blir successivt allt billigare, medan sjukvård, omsorg och skola fortfarande tar en timme per vård- eller undervisningstimme. Vad gäller sjukvården tillkommer dessutom att nya kunskaper och läkemedel ökar kostnaderna ytterligare. Eftersom den offentliga sektorn till största delen är en tjänstesektor är det därför ofrånkomligt att våra gemensamma åtaganden blir allt dyrare att uppfylla, relativt alla de prylar som vi annars kunde använda resurserna till.
Detta är ingen nyhet. Förhållandet är känt som ”Baumols sjuka” och beskrivs utförligt i bl.a. Ekonomisk Debatt 7/2018. De höga skatterna beror vare sig på slösaktiga politiker eller på ineffektiva tjänstemän. Privata tjänster har ökat i pris lika mycket som de offentliga. Och lösningen på kommunernas dåliga ekonomi heter vare sig skattehöjningar, effektiviseringar eller prioriteringar. Vi måste i stället hitta helt nya sätt att finansiera den offentliga sektorn. Hur de sätten ska se ut borde vara fokus i den politiska debatten. Är en möjlighet att använda ökade avgifter för att begränsa och styra utnyttjandet av offentliga resurser utan att det medför ökade sociala skillnader?
Självfallet finns det utrymme för effektivisering och produktivitetsutveckling även inom den offentliga sektorn, och det är viktigt att hitta sätt för detta som går utöver personalnedskärningar NPM. Hur ska exempelvis den digitala sjukvården utvecklas, organiseras, styras och fördelas så att den blir effektiviserande och kostnadsbesparande och inte bara ett sätt för privata vårdföretag att dränera regionerna på primärvårdsresurser?
Lika självfallet finns det delar av den offentliga sektorn som är mer undgängliga än andra. Men troligen är det mesta som görs i den offentliga sektorn viktigare för individer och samhälle än mycket som görs i den privata sektorn (skräpmat, spel och dobbel, tobak och alkohol, lyxprodukter för en liten elit . . . . ). Så ska vi prata prioriteringar kanske vi ska titta på all konsumtion, inte enbart den offentliga. Kan ett mer genomtänkt bruk av punktskatter användas både för att begränsa skadliga produkter och finansiera offentliga tjänster?
Jag har många frågor, men inte så många svar. Men jag är övertygad om att vi inte kommer att kunna lösa den offentliga sektorns ekonomiska problem om vi inte lär oss vad Baumols sjuka är och hittar sätt att bota, eller åtminstone lindra, den.