Skogsbilvägar centrala i beredskapen

Sveriges kommunpolitiker behöver inse att skogsbilvägnätet är en central del i landets beredskapsarbete. I en tid av höjd beredskap och osäkert världsläge är landets infrastruktur en mycket viktig fråga. Ändå saknas i dag en övergripande samordning av Sveriges vägnät.

Det framhåller Karin Fällman Lillqvist, hållbarhetschef, Skogssällskapet, och Calle Nordqvist, vd, Skogssällskapet.

Karin Fällman Lillqvist.
Foto: Skogssällskapet.

De två påminner om att det finns cirka 10 000 mil statlig väg i Sverige, vilket kan jämföras med det enskilda vägnätet, som är runt fyra gånger så långt. Av dessa enskilda vägar är närmare hälften skogsbilvägar – mer än 20 000 mil som anlagts i syfte att transportera maskiner och virke in och ut ur skogen säkert och effektivt.

Debattörerna påpekar att eftersom skogsbilvägen utgör enskilds ansvar kan skötseln ibland förbises när avverkningen är utförd och marken inte längre behöver vara lika åtkomlig. Det förekommer därför många igenvuxna och oanvända skogsbilvägar.

Nytta för allmänheten

Men de noterar också att det även finns många markägare som noggrant underhåller sina vägar till stor glädje och nytta för allmänheten. Blåbärsskog, svampställen eller badplatser skulle inte gå att nå utan dessa markägares omsorg, påpekar Skogssällskapets företrädare.

Därför menar de att ett väl kartlagt vägnät där framkomlighet till kritiska områden är säkerställt borde vara en högprioriterad fråga. ”Det kan handla om brandbekämpning, vattentäkter, räddningsinsatser, men också om behovet av att kunna transportera människor och material bortanför de större statliga och kommunala vägarna.”

Skogen livsviktig

De tillägger: ”I händelse av kris eller krig kommer dessutom vår inhemska skog att vara livsviktig för tillgång till material och bränsle.”

Avslutningsvis konstaterar Karin Fällman Lillqvist och Calle Nordqvist att kommunpolitiker kan göra skillnad för den egna kommunens och hela Sveriges beredskap genom att lyfta frågan om vägnätet högre på dagordningen.

Inlägget var infört i Dagens Samhälle.