Dricksvattnet kostar mer i framtiden
Östersunds kommun hade bedömt vattenkvaliteten i Storsjön som god och sannolikheten för en parasit som låg. Därmed låg en investering i ny uv-anläggning långt ner på listan för politikerna. När det värsta inträffar uppstår frågan – vad får vattnet kosta?
Under tre månaders tid vintern 2010-2011 var Östersunds kommun utan dricksvatten.
– Vi hade under omständigheterna goda förutsättningar att lösa krisen, vi kunde ändå koka kranvattnet för att göra det tjänligt. Men vi såg också hur betydelsefullt vattnet är för samhället, inte bara för att dricka, säger Mona Modin Tjulin, socialdemokratisk kommunpolitiker i Östersund.
En dyr historia
Det otjänliga vattnet bedömdes ett år senare ha orsakat sammanlagt 27 000 sjukdomsfall, bland kommunens totalt cirka 59 400 invånare. Kostnaderna för samhället blev förstås höga – närmare bestämt minst 220 miljoner kronor enligt en rapport från FOI som sammanställts på uppdrag av Livsmedelsverket. Det handlar om utökade arbetsuppgifter, sjukfrånvaro och ökade direkta kostnader för samhället.
Östersunds kommun hade följt de riktlinjer som fanns och tagit sina dricksvattenprover i 10-litersdunkar. Det skulle visa sig otillräckligt för att upptäcka just den här parasiten. Idag har man ändrat sina rutiner och kontrollerar dessutom dricksvatten betydligt oftare än tidigare.
– Nej, och det tror jag inte att någon kommun har. Jag tycker ändå att vi hanterade det på ett hyggligt sätt, men det här var en fullständigt oförutsebar situation. Vi hade inte kunnat göra så mycket annorlunda. Däremot hanterade kommunen situationen bra när man ställts inför faktum.
Han får medhåll från Mona Modin Tjulin:
– Larmet gick ut bra och vi har varit noga med informationen och gått ut med utförliga instruktioner om hur man skulle hantera dricksvattnet. Vi lyckades också bra med åtgärderna för att identifiera källan, rena ledningar och ta fram en plan för återanslutning. Tjänstemännen på kommunen ska ha beröm och heder för sitt arbete.
Vad får vattnet kosta?
Nu arbetar politikerna i kommunen med frågan om hur vi säkrar vattnet i framtiden och vad det får lov att kosta. En parlamentarisk beredningsgrupp tillsattes i januari 2011 med representanter från samtliga partier i kommunfullmäktige.
– Det går en rät linje mellan kvaliteten på vattnet och vilka kostnader vi är beredda att acceptera. Vi kan få nära 100 procent säker vattenkvalitet till en kostnad på kanske 1-2 miljarder kronor. Vilket inte är en rimlig utgift för kommunen, tillägger Bengt Marsh.
Kostnadsfrågan ligger förstås hos politikerna men diskussionen har ännu inte landat i kronor och ören. Mona Modin Tjulin leder arbetet i beredningsgruppen som ska vara klart till årsskiftet.
– Alla är intresserade av att hålla kostnaderna nere så länge som möjligt men faktum är att vattnet kommer att kosta mer framöver. Reningen kommer att behöva göras i flera steg.
När nederbörden ökar får vi ökade mängder med jordpartiklar i vattnet och om vi tar parasiten Cryptosporidium som exempel, kommer dagens UV-rening inte räcka till om vattnet inte är klart eftersom parasiten då kan lifta med jordkornen.
– Det är oerhört viktigt för arbetet att redan nu bestämma planeringshorisont. Det vattenverk vi har idag är byggt på 1970-talet och det är fortfarande välfungerande. Vi måste tänka smart och ta höjd för kommande scenarier och göra det möjligt att bygga ut kapaciteten utan alltför stora kostnader.
Hon berättar att Göteborgs kommun har lagt upp en investeringsplan för vattenförsörjningen som löper fram till år 2025, något hon framhåller som viktigt för att inte plötsligt stå inför stora utgifter.
– Vi har relativt goda förutsättningar i Östersund. Vi har ett stort vattenverk som förser nästan 50 000 abonnenter. Vi kan ta på oss ganska höga kostnader eftersom det fördelas på många kunder. Så ser det inte ut i så många kommuner, det är vanligt att ett vattenverk är kopplat till cirka 10 000 abonnenter.
Det är en relativt liten kostnadsskillnad mellan att bygga ett stort eller litet vattenverk.
Vem ska besluta om risknivån?
Den politiska beredningsgruppen har gjort en grundlig riskanalys kring den förväntade vattensituationen i framtiden. Man konstaterar att trots klimatförändringar kommer det inte att råda brist på vatten Jämtland, utan det handlar om andra frågor. I Sverige säger man att vi kan förvänta oss en genomsnittlig temperaturökning med 2 grader, och Mona Modin Tjulin efterfrågar nationella direktiv för vad kommunerna ska ha beredskap för.
– Idag arbetar vi endast utifrån det ospecificerade kravet att dricksvattnet ska ha god kvalitet. Det finns behov av riktlinjer i den här frågan.
Med förändrade förutsättningar i framtiden kan notan för kommunen bli oerhört hög.
– Små vattenföreningar och enskilda kommer troligtvis få svårt att hålla kvaliteten på dricksvattnet i framtiden. Det blir stora kostnader och eventuellt kommer kommunen tvingas gå in och säkra upp vatten och avlopp vilket kan medföra stora kostnader eftersom dessa inte sällan ligger långt ifrån dagens infrastruktur.
Ett annat scenario som Mona Modin Tjulin målar upp är att Sverige på sikt kanske måste exportera vatten till södra Europa där vattenbristen kommer att bli påtaglig.
– I förlängningen skulle det kunna innebära att norra Sverige får ta över den storskaliga köttproduktionen, eftersom den är väldigt vattenkrävande. Och då påverkas också förutsättningar för vattenrening eftersom sådan köttindustri dels har mycket parasiter, bakterier och virus som kan spridas med vattnet, men också producerar stora mängder avfall. Vi har inte den typen av industristora gårdar i Jämtland idag.
Hon återkommer till frågan om hur stort ansvar den enskilda kommunen ska ta för att säkra framtidens vatten.
– Tittar man på ett sådant scenario är det stora kostnader som krävs för att möta utvecklingen. Är det lokalt på kommunen vi ska ta det beslutet?