Nolltolerans, visst! Men hur?!
Tre myndighetschefer kräver nolltolerans mot mutor, karteller och fusk med upphandlingsreglerna. Ingen protesterar mot det, men de tre myndigheter som de representerar bör ta initiativet till det som deras tre chefer efterlyser – ett tydligare ansvar mot sådana oegentligheter. Det kan de göra genom att utarbeta vägledande riktlinjer, anser Helena Rosén Andersson, advokat och delägare på Advokatfirman Lindahl.
De tre myndighetscheferna konstaterar att misstankar om korruption i bland annat kommunala och statliga byggupphandlingar upprör de flesta. De vill ha en nolltolerans mot korruption. De anser att det finns en uppenbar risk för att korruption sammanfaller med karteller, skattefusk och fusk med upphandlingsreglerna.
Besvarar inte frågan
Det är enkelt att hålla med dem.
Ett samhälle byggt på korruption hotar demokratins grundvalar. Misstankar om korruption upprör nog också de flesta. Det är därför viktigt att upphandlande myndigheter har möjlighet, exempelvis genom upphandlingsreglerna, att stoppa mutor, karteller, skattefusk och annat ekonomiskt fusk som drabbar samhället negativt.
Det är självklart att offentliga tjänstemän inte ska ta emot mutor, ingå i karteller eller fuska på annat sätt. Den offentliga sektorn vidtar dessutom olika typer av åtgärder för att stoppa leverantörer som kan kopplas till oegentligheter från att ha affärer med den offentliga sektorn.
Den centrala frågan är därför inte om den offentliga sektorn ska ta ett tydligare sådant ansvar, utan hur. På vilket sätt ska den offentliga sektorn gå tillväga för att ta ett tydligare ansvar mot mutor, karteller, skattefusk och annat ekonomiskt fusk?
Denna fråga besvaras inte i artikeln.
Det enda konkreta förslag på förebyggande sanktioner som omnämns i artikeln är möjligheten att utesluta en leverantör i en upphandling. Myndighetscheferna tipsar oss om att upphandlande myndigheter kan få information från Skatteverket om en anbudsgivare har obetalda skatter eller avgifter för att på så vis lättare utesluta oseriösa aktörer. Den möjligheten känner de flesta upphandlande myndigheter redan till och många har i dag ett väl fungerande informationsutbyte med Skatteverket i det syftet. Tipset är därför ingen nyhet och det ger oss inte någon vägledning om vilken utredning som ska göras innan beslut fattas om att utesluta en leverantör från en upphandling, om vem som ska betraktas som en sådan ”oseriös aktör” som ska uteslutas på grund av Skatteverkets information eller om vilken typ av ”fusk” som är uteslutningsgrundande.
Hårt tryck på tjänstemannen
I avsaknad av vägledande riktlinjer om när en leverantör får uteslutas från en upphandling är det den upphandlande myndigheten som beslutar om uteslutning som får stå risken för att beslutet ifrågasätts och kostnaden för ett sådant ifrågasättande. Om den uteslutne leverantören inte accepterar beslutet kan det innebära långdragna och kostsamma mål om överprövning eller skadestånd i domstol. Det kan dessutom innebära ett hårt tryck på den tjänsteman som beslutat om uteslutning att ändra beslutet, om leverantören gör saken personlig för tjänstemannen genom att ifrågasätta dennes kompetens och saklighet. Det är därför förståeligt om upphandlande myndigheter väljer den för dem enklaste vägen – att inte utesluta en leverantör, trots misstankar om oegentligheter. De blir då i stället skattebetalarna som får bära risken för att leverantören inte lever upp till de höga krav på seriositet som ställs på leverantörer till offentlig sektor. Det blir då också Konkurrensverket, Skatteverket och Riksenheten mot Korruption som själva får försöka stoppa mutor, korruption, skattefusk och annat ekonomiskt fusk i det svenska samhället.
Ta fram vägledning
Om myndighetscheferna menar allvar med kravet på nolltolerans bör de därför gemensamt – och med beaktande av de olika regelverkens möjligheter och gränser samt tillgänglig rättspraxis – ta fram vägledande riktlinjer som klargör att en leverantör ska uteslutas från en upphandling i vissa typfall som en direkt följd av en annan myndighets beslut, till exempel ett beslut av Skatteverket, oavsett om det beslutet har överklagats eller inte.
Förslagen i övrigt i artikeln handlar inte om förebyggande arbete. Myndighetscheferna räknar upp ett antal sanktioner som kan utgå när fel begås. Även om de sanktionerna långsiktigt syftar till att avskräcka från att göra fel kan upphandlande myndigheter inte använda dem i förebyggande syfte för att stoppa fusk. Sanktionerna aktualiseras nämligen först när ett fel har begåtts. De flesta sanktionerna riktar sig dessutom främst mot upphandlande myndigheter, inte mot leverantörer. Det är också Konkurrensverket, åklagarmyndigheten och – sedan dessa myndigheter väckt en sanktionstalan – domstolarna som har behörighet att besluta om sådana sanktioner, och inte den offentliga sektorn i vidare mening.
Uttalanden utan innehåll
Det går inte att utläsa vad myndighetscheferna menar med påståendet om att det är ”nödvändigt att lyfta blicken och se kopplingar mellan korruption och andra typer av oegentligheter, som karteller, skattefusk och otillåtna direktupphandlingar” eller påståendet att ”Fuskarna är mångsidiga. Då måste de upphandlande myndigheterna (…) också sträva efter att vara det.” Jag utgår från att myndighetscheferna inte menar att den offentliga sektorn i vid mening ska bedriva förundersökning avseende brott. Uppmaningarna är farliga eftersom en myndighet, i sina försök att följa dem, kan komma att agera utanför sin behörighet.
Myndighetscheferna föreslår att offentliga aktörer ska ta ett gemensamt ansvar med de privata företagen i det förebyggande arbetet mot fusk och mutor. Menar de då att offentliga sektorn ska samarbeta med det ifrågasatta företaget i utredningen om företagets oegentligheter? I så fall, hur ska ett sådant samarbete åstadkommas? Eller menar de att den offentliga sektorn ska samarbeta med konkurrenter till ett visst företag för att få detta företag uteslutet från en upphandling eller straffat på annat sätt? Förslaget är i så fall etiskt tveksamt. Om den offentliga sektorn börjar samarbeta med vissa privata företag i jakten på andra företag ligger det nära till hands att betrakta det samarbetet som korrupt.
Nolltolerans fortfarande en
utopi
Inte heller genom nu nämnda påståenden svarar myndighetscheferna därför på frågan om hur den offentliga sektorn ska gå tillväga för att ta ett tydligare ansvar mot mutor, karteller, skattefusk och annat ekonomiskt fusk, trots att de behöver besvara den frågan innan de kan kräva ett tydligare ansvar från den offentliga sektorn i övrigt.
Det är fullt möjligt för Konkurrensverket, Riksenheten mot korruption och Skatteverket att börja ta det offentliga ansvar som de efterlyser i artikeln för en nolltolerans mot mutor, korruption och fusk med upphandlingsreglerna. Om myndigheterna förklarar vad nolltolerans innebär i verkliga situationer, ja då delar jag deras uppfattning att nolltolerans inte är en utopi. Med de ambitioner som debattartikeln uttrycker ligger de tre myndigheterna bra till redan för ett sådant ansvar. Myndigheterna kan också – genom att upprätta vägledande riktlinjer som upphandlande myndigheter kan använda för sina beslut i vissa typsituationer – bli ännu bättre.
Helena Rosén Andersson