Strider administrativ avgift mot lagen?

Den administrativa avgift som en del upphandlingsavdelningar tar ut av leverantören i samband med upphandling är oetisk och kan strida mot lagen. Det hävdar juristen vid Europakontoret Christina Möll.
De upphandlande myndigheterna har olika finansieringsmodeller. Avgiftsmodellen tillämpas av ett flertal upphandlande myndigheter, medan ett antal upphandlande myndigheter har anslagsfinansierad upphandlingsverksamhet. Ytterligare andra har blandad finansiering som Kammarkollegiet som har en delvis anslagsfinansierad (20 procent) och delvis avgiftsfinansierad (80 procent) upphandlingsverksamhet.
Christina Möll, som OFFENTLIGA AFFÄRER talat med, hänvisar till kommunallagen: 3 c § Kommuner och landsting får inte ta ut högre avgifter än som svarar mot kostnaderna för de tjänster eller nyttigheter som kommunen eller landstinget tillhandahåller (självkostnaden). Lag (1998:70).
Hur tänker du? Kan du utveckla det?
– Befintlig finansiering för den centrala upphandlingsenheten beror på avtalens avkastning. En standardiserad upphandling med stora volymer och avgifter genererar naturligt högre inkomster än upphandlingar med mindre volymer och priser. Detta betyder att stora upphandlingar som egentligen inte kräver mer arbete än små upphandlingar belastar leverantörer och skattebetalare med kostnader som möjligen inte står i paritet med Kommunens kostnader för att genomföra upphandlingen. Varje upphandlingsenhet som går med överskott visar ett möjligt brott mot Kommunallagens självkostnadsprincip.
Vilka konsekvenser får detta?
– Det blir ju de facto upphandlarnas kollegor i kommunen som får finansiera upphandlingsavdelningen. Och ytterst skattebetalarna. Här pågår värsta affärsverksamheten med våra skattepengar!
Christina Möll pekar på att finansieringen är knuten till en betydande administrativ insats både hos leverantörer och upphandlingsenhet. Kostnaderna för denna del av administrationen är komplicerad att klarlägga, menar hon.
– Sammanfattningsvis kan sägas att avgiftsmodellen inte är transparent i förhållande till inkomster och utgifter. Frågan om avgiftsfinansierade upphandlingar är i fokus från flera håll, påpekar Christina Möll och nämner att Riksrevisionen enligt tidningen ”Upphandling 24” ställer sig tveksam till modellen med att kräva en avgift av en leverantör vid upphandlingar.
Advokat Pernilla Norman som är doktorand i upphandlingsrätt menar att avgiften inte speglar ett samband mellan upphandlingens kostnadsfaktorer och avgiften och anser i övrigt att modellen inte bör användas. En leverantör som jag pratade med hade sålt för 6 miljoner kronor till en upphandlande myndighet. Avgiften blev 300 000 kronor, det motsvara ju nästan en hel tjänst. Man plockar leverantörerna på avgifter, men det drabbar kommunerna eftersom leverantören lägger  räknar in avgiften i sitt pris. Det blir kostnadsdrivande för leverantörerna och därmed kostnadsdrivande för verksamheterna.
Men att det strider mot lagen är bara ett av Christina Mölls argument mot avgiftsfinansiering. Det andra är att det med avgiftsfinansiering inte lönar sig med de små upphandlingarna. Incitamentet för stora kontrakt ökar.
– Det innebär ju samma jobb att göra en liten upphandling som en stor, förklarar hon. Vi måste ta upp detta, för jag tycker det är djupt oetiskt. Offentliga aktörer är enligt lag tvingade att genomföra upphandlingar enligt LOU, då ska ju inte leverantörerna betala. Det är våra skattepengar!
En annan intressant poäng, säger hon, är att om upphandlingsverksamheten ska vara avgiftsfinansierad och därmed en affärsverksamhet borde den kunna konkurrensutsättas.
– Det finns nog ett antal duktiga upphandlare som kunde bedriva upphandlingsverksamhet åt kommuner till lika god kvalitet och med en lägre avgift än många kommuner.