En digital tsunami
Mängden information i vården fördubblas var 18e månad. Det krävs en utarbetad strategi för hur vi ska hantera information för att den ska vara sökbar och användbar.
I vården produceras det varje år miljontals svar på frågor kring patienternas hälsa. För att vårdpersonal ska kunna svara på dessa frågor och fatta vårdbeslut tar de hjälp av information som framställts av olika tekniska verktyg, som till exempel röntgen och prover.
Joachim Wallberg, rådgivare på Hitachi Data Systems beskriver läget som en digital tsunami.
– Tänk dig följande exempel från området patologi: varje gång ett vävnadsprov digitaliseras genereras minst 300 megabyte data. Varje år genomförs det 1 200 000 sådana undersökningar i Sverige. Det innebär att vården måste hantera mer än 340 terabyte per år. Detta gäller bara data från patologi under ett år. Det finns mängder av applikationer på sjukhus och andra vårdinstanser som genererar stora mängder av data runt om i landet.
All data som följaktligen genereras om patienterna (som omfattar miljarder megabyte per år) måste vården hantera enligt en rad stränga lagar och regler. Det leder till viktiga frågeställningar, menar Joachim Wallberg, rådgivare på Hitachi Data Systems.
– Vilka data ska sparas, hur länge och på vilket sätt? Ska den vara tillgänglig i 1, 10 eller 100 år? Ska all data vara lika tillgänglig och hur ska patientdata användas på sikt?
Kalmar länssjukhus var tidigt ute att digitalisera kliniska prover. Men det innebär inte att man har skrotat originalprovet på glasskivan.
– Det är stora volymer som ska lagras, varenda bild kan vara stor som en dvd-film i antal byte. Det ska också till en viss oavvislighet, det vill säga att man ska vara säker på att bilden överensstämmer med originalet. Men bilden är en kopia, vi har fortfarande originalet på glasskivan sparat, som man kan referera till, berättar Petter Könberg, IT-chef på Kalmar läns landsting.
Det både underlättar och orsakar problem, eftersom lagringen av glasskivor tar mer plats än de digitala kopiorna.
– Det innebär framförallt att kraven på den digitala kopian är lägre, vi behöver till exempel inte lagra den under lång tid. När provet är färdiganalyserat kan vi radera filen. Originalet har vi ju kvar, säger han.
Lagringsvolymen ökade stadigt när de digitala proverna började användas, men har sedan planat ut eftersom man inte i regel inte sparar filerna mer än cirka ett halvår.
Hårda regler
Petter Könberg tycker inte att lagringen innebär något stort problem. Data lagras idag på hårddiskar.
– Det är en volymfråga, men lagringsenheterna är relativt billiga i inköp. Visst är det en kostnad, men en överskådlig sådan.
Det mesta av informationen som lagras i landstinget är strukturerat. Det kommer från journalsystemen och är noggrant indexerat och sökbart.
– Trots att vi har olika lagringslösningar går det relativt snabbt att söka, i de flesta fall är söktiderna helt okej, menar han.
Det finns system och lösningar som uppfyller de höga säkerhetskraven för att lagra medicinsk information. Det är hårt styrt vem som får hantera, installera och drifta systemen.
– Vi upplåter plats, ström och nätverk men det är inte vår personal som sköter underhållet. Det gör särskilt certifierade personer.
Lösningen ligger definitivt inte i att lagra i molnet.
– Lagstiftningen gör det kontroversiellt att lagra medicinska data utanför den egna vårdgivaren, utanför Sverige och definitivt utanför EU. Att lagra i molnet innebär att du inte med säkerhet vet var dina data lagras, så nej – det är inget alternativ för oss.
Men han tillägger att ett privat moln kan vara ett sätt att konsolidera data från flera olika system. Det är för övrigt ett arbete som blir högst aktuellt vid kommande regionbildning.
– Då blir det läge att ta tag i dessa frågor även på IT-området, till exempel kring rationalisering. IT kan ju med fördel driftas på annan plats.