Enklare regler för välfärdstjänster

Man kan på goda grunder ifrågasätta om det stränga regelverk som Sverige valt för upphandling av välfärdstjänster är nödvändigt eller lämpligt. Det skriver Mathias Sylvan, konsult i upphandlingsjuridik och tidigare förbundsjurist på SKL.

Vinster i välfärden var den heta frågan under Upphandlingsdagarnas debatt ”Bör vi ha särskilda regler för välfärdstjänster”. Den är också central för regeringens överenskommelse med vänsterpartiet, ”Vår gemensamma syn på vinst i välfärden”. Den 5 mars 2015 tillsatte regeringen en utredning som bland annat ska analysera om Sverige kan ha mer flexibla regler för upphandling av välfärdstjänster samt i vilken utsträckning det går att ställa krav att vinster återförs till verksamheten (vinstutredningen).
Kan ifrågasättas
I dag upphandlas vård och omsorg enligt reglerna i 15 kapitlet LOU. Detta är ett kapitel som lånar många av sina bestämmelser från övriga kapitel i samma lag vilka egentligen är avsedda för upphandling av hårda tjänster och varor. Man kan på goda grunder ifrågasätta om det stränga regelverk som Sverige valt för upphandling av välfärdstjänster är nödvändigt eller lämpligt. EU-domstolen har flera gånger erinrat om att unionsrätten inte inkräktar på medlemsstaternas frihet att utforma sina system för hälso- och sjukvård och social trygghet (senast den 11 december 2014 i C-113/13, Azienda sanitaria locale n. 5 ”Spezzino”).
Tjänster av allmänt intresse
Välfärdstjänster som vård och omsorg heter på EU-språk ”tjänster av allmänt intresse”. Enligt EU:s protokoll om tjänster av allmänt intresse från 2007 ska medlemsstaterna ha stor frihet att välja hur man beställer ”tjänster av allmänt intresse”. Detta bekräftas av nya LOU-direktivets bestämmelser om upphandling av sociala tjänster och andra särskilda tjänster. Nya LOU-direktivet visar också att principerna för offentlig upphandling har en begränsad räckvidd när det kommer till upphandling av välfärdstjänster. Detta gäller särskilt proportionalitetsprincipen. Ett bevis på detta är artikel 77 i nya LOU-direktivet som ger medlemsstaterna rätt att reservera vård- och omsorgsupphandlingar för non-profit organisationer.
Malmörapporten
I en nyligen publicerad rapport, ”Upphandling av skattefinansierad välfärdstjänster – en utredning för Malmö stad” (Malmörapporten), gör jag gällande att medlemsstaternas frihet är allra störst för välfärdstjänster som finansieras med skatter. Rapporten utgår från en bestämmelse i det nya LOU-direktivet som säger att direktivets bestämmelser inte bör omfatta ”icke-ekonomiska tjänster av allmänt intresse”. Detta är ett begrepp som är väl känt bland EU-jurister men vars innebörd är föga utredd. I rapporten hävdar jag att skattefinansierade välfärdstjänster är ”icke-ekonomiska tjänster av allmänt intresse”. Jag stödjer detta på avgöranden från EU-domstolen.
Artikel 77
Det finns åtminstone en anledning till varför vinstutredningen inte kan blunda för Malmörapportens slutsatser, dvs. att skattefinansierade välfärdstjänster är ”icke-ekonomiska tjänster av allmänt intresse” och därmed inte omfattas av nya LOU-direktivet. En central del i regeringens överenskommelse med vänsterpartiet är nämligen att upphandlande myndigheter ska kunna reservera vård- och omsorgsupphandlingar för organisationer som återinvesterar vinster i verksamheten. Enligt artikel 77 i nya LOU-direktivet är detta visserligen möjligt. Men samtidigt har artikel 77 restriktioner som gör den mindre användbar för kommuner som vill ha långsiktiga relationer med lokala non-profit organisationer som kooperativ och ideella kvinnojourer. Enligt artikel 77 får avtalen inte vara längre än tre år och en organisation som fått ett sådant avtal får inte delta nästa gång kommunen upphandlar med stöd av denna bestämmelse.
Faller emellertid skattefinansierade välfärdstjänster utanför så gäller inte dessa restriktioner i artikel 77. För upphandlingar av skattefinansierade välfärdstjänster skulle alltså Sverige kunna anta egna regler vilka tillåter att upphandlingar reserveras för non-profit organisationer utan några särskilda tidsbegränsningar.
I kommittédirektivet står det därför att vinstutredningen ska ”beakta gränsdragningen mellan vad som kan anses utgöra en tjänst av allmänt ekonomiskt respektive icke-ekonomiskt intresse och vilka konsekvenser det kan få när en tjänsteverksamhet anses vara av det ena eller det andra slaget.”
Malmörapporten handlar till om denna gränsdragning.
Läs en kortversion av rapporten med hjälp av följande länk:

http://mathiassylvan.se/media

Mathias Sylvan, konsult i upphandlingsjuridik

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *