EU gullar med små­företagen

När EU-kommissionen föreslår ändringar i direktiven som styr den offentliga upphandlingen ändrar de flödet för de 420 miljarder euro som annonseras i offentliga inköp varje år. Vilka blir de ekonomiska konsekvenserna? I det här skedet finns fler frågor än svar.

Den direktivstyrda offentliga upphandlingen i Europa beräknas uppgå till 420 miljarder euro, någonstans mellan 15-20 procent av EUs BNP. Dessa astronomiska summor vill politikerna förstås omsätta på bästa möjliga sätt. Inom EU har man pekat ut den offentliga upphandlingen som motor och styrmedel för tillväxtmål, miljömål, innovationsmål och sociala mål.

Pierre Schellekens, chef på svenska EU-kommissionen, var inbjuden till Upphandlingsrättsliga föreningen i mars. Han presenterade ambitionerna med de nya direktiven, som kan sammanfattas med förenklingar, strategisk användning och bättre tillgång, till exempel för små- och medelstora företag. Dessutom har man ambitionen att öka användningen av e-upphandling (läs mer om det i artikeln här intill).

Direktiven betalar sig redan idag
Den offentliga upphandlingen i Europa kostar drygt 5 miljarder euro att genomföra, för myndigheter och företag. Genom nuvarande direktiv åstadkoms ökad konkurrens som beräknas spara cirka 17-21 miljarder euro, enligt EU-kommissionen.

Kommande förenklingar borde rimligtvis leda till kostnadsbesparingar, till exempel ändrade tidsfrister och minskad dokumentation vid anbudslämning. Åtgärden att endast den vinnande budgivaren krävs på dokumentation i anbudet, beräknar EU kommer att minska den administrativa bördan för företagen med över 80 procent, eller 169 miljoner euro.

Det ska även bli enklare att förhandla i upphandlingsprocessens slutskede.

– Vi ser att det finns uppenbara fördelar med förhandling – pressade priser och bättre information om de produkter eller tjänster som ska upphandlas, säger Pierre Schellekens.

Dynamiska inköpssystem ska förenkla repetitiva inköp och det ska också bli möjligt att ingå i innovationspartnerskap med ett företag.

– En upphandlande myndighet ska kunna samarbeta med ett företag – valt genom ett vanligt konkurrensutsatt upphandlingsförfarande – för att tillsammans utveckla och på sikt köpa nya innovativa produkter eller tjänster som inte finns på marknaden. Detta förfarande ska dock ses som ett undantag, påpekar Pierre Schellekens.

Strategiska mål
När det kommer till de strategiska ambitionerna med offentlig upphandling är det svårare att dra ekonomiska slutsatser. De strategiska målen handlar bland annat om krav på sociala hänsyn och miljö.

– Vi har fått göra en jämkning mellan de samhälleliga mål som pekats ut som viktiga och, i andra änden, vilka krav som kan anses vara relevanta och proportionerliga.

Motsvarande arbete kräver tid och därmed kostnad hos varje enskild myndighet som redan idag är tålmodig nog att testa vilka krav som går att ställa.

Samhällsviktiga krav måste även fortsättningsvis vara kopplade till föremålet, men med ökade möjligheter att kravställa till exempel produktionsprocessen eller att kräva en specifik miljömärkning.

Ingrepp i marknaden
Att få fler små- och medelstora företag att delta i den offentliga upphandlingen har varit en fråga man brottats med i många år. Ett framgångsrecept verkar vara att dela upphandlingen i fler mindre delområden. Det finns också med i de nya direktivförslagen.

– Att dela upp upphandlingen blir principen. Beslut att inte göra det måste motiveras, säger Pierre Schellekens.

Samtidigt kan upphandlaren begränsa det antal delområden som en leverantör kan vinna. Vad den administrativa kostnaden av reformen uppskattas till har inte presenterats.

Ett annat förslag som ska underlätta för mindre företag är att omsättningskravet inte längre får lov att överstiga tre gånger värdet av kontraktet.

– En mjuk målsättning är att öka andelen kontrakt till små- och medelstora företag till hälften. Det skulle anses som en framgång.

Men vissa menar att förslaget favoriserar små- och medelstora företag och kan ses som ett avsteg från likabehandlingsprincipen, och delar av publiken verkar anse att direktiven innebär ett långtgående ingrepp i marknaden. Det skulle även kunna innebära ökad EU-protektionism.

– Om det blir resultatet kommer frågan oundvikligen att hamna på vårt bord, svarar Pierre Schellekens.

Håller tidplanen?
Under seminariet fick Pierre Schellekens svara på detaljerade frågor från de initierade juristerna i publiken, och han framhöll att förslaget i många stycken är en kompromiss som nu måste testas.

Nästa steg är att de föreslagna direktiven godkänns av Europaparlamentet och Ministerrådet, och där pågår debatter om dess innehåll för fullt och innehållet kan mycket väl komma att ändras under resans gång.
Kommissionen räknar med att förslaget kommer att antas vid årsskiftet.

När direktivet tagits ges medlemsstaterna 18 månader på sig att genomföra bestämmelserna i sin nationella lagstiftning. Målet är alltså juli 2014.

– Huruvida vi håller deadline handlar om politisk vilja. Det låter sig göras, vi har gjort det förut, till exempel i budgetförhandling. Jag bedömer att den politiska viljan finns, avslutar Pierre Schellekens.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.