Replik: NU RÄCKER det ministern, vi har redan svaret!

Helena Rosén Andersson, Anders Nilsson och Henrik Seeliger hävdar på debattsidan den26 februari att ”De har svaret” och att regeringens utredning för att undersöka hur krav på villkor enligt kollektivavtal kan föras in som uttryckliga bestämmelser i upphandlingslagarna är onödig. De hävdar vidare att det inte finns ”någon möjlighet att i upphandlingar av gränsöverskridande intresse ställa krav på kollektivavtalsenliga villkor som går längre än vad som följer av den hårda kärnan av arbetsrättsliga villkor, om det innebär att leverantörer behandlas olika.”
Advokaternas text är problematisk av flera skäl.
Om vi börjar med frågan om behovet av en utredning så hävdar advokaterna att frågan redan är tillräckligt utredd. De utredningar som de hänvisar till handlar dock i huvudsak om krav på kollektivavtalsbundenhet, ett krav som flera jurister också har identifierat olika problem med.
Nu gäller emellertid inte regeringens utredning detta, utan frågan om villkor enligt kollektivavtal, och i denna fråga är de flesta jurister överens om att det principiellt är tillåtet men att det praktiskt kan vara mer komplicerat. Därför behövs en utredning som ska reda ut hur det ska gå till när man ska ställa dessa krav. Denna utredning är i allra högsta grad nödvändig. Vidare berörde inte Genomförandeutredningen hur Sverige enligt artikel 18.2 i direktiv 2014/24/EU ska säkerställa att ekonomiska aktörer vid fullgörandet av offentliga kontrakt iakttar kollektivavtal. Enligt skäl 37 är det kollektivavtalet på den ort där byggentreprenaden utförs eller tjänsterna tillhandahålls som ska följas. Hur advokaterna menar att direktivets krav i denna del ska uppfyllas, utan att det införs en skyldighet att ställa krav på villkor enligt kollektivavtal, är oklart.
Advokaterna låtsas dock som att de inte förstår detta. De hävdar att den stora frågan fortfarande är principiell – och att alla upphandlingar med gränsöverskridande intresse måste utformas med de begränsningar som följer av utstationeringsdirektivet. Det räcker dock med att läsa utstationerings-direktivet, eller för den delen den svenska utstationeringslagen, för att se att den uppfattningen är felaktig.
Med utstationerad arbetskraft avses arbetstagare som vanligen utför sitt arbete i ett annat EU-land men som under en begränsad tid utför arbete i Sverige. Med utstationering avses vidare tre situationer; 1) när en arbetsgivare sänder en anställd till ett annat land enligt avtal mellan arbetsgivaren och mottagaren av tjänsten, 2) när en anställd sänds utomlands till en arbetsplats eller ett företag inom koncernen och slutligen 3) när ett uthyrningsföretag sänder anställda till ett användarföretag utomlands.
När en upphandlad tjänst utförs med utstationerad arbetskraft finns begränsningar för vilka krav en upphandlande myndighet kan ställa på de arbetsvillkor som företaget erbjuder den utstationerade arbetskraften. Till skillnad från annars kan den upphandlande myndigheten inte ställa som krav att den utstationerade arbetskraften ska erbjudas villkor i enlighet med svenska kollektivavtal. Istället begränsas kraven till utstationeringslagens hårda kärna.
Men det gäller bara när en upphandlad tjänst utförs med utstationerad arbetskraft. De allra flesta upphandlade tjänster med ett gränsöverskridande intresse utförs inte, och kan inte utföras, med utstationerad arbetskraft. Då är inte begränsningarna enligt utstationeringsreglerna tillämpliga. Det gäller till exempel tjänster som utförs stadigvarande men även många av de tjänster som utförs tillfälligt men där de anställda inte är utsända av ett företag i ett annat land. Således kan inte de begränsningar som följer av utstationeringslagen tillämpas iförhållande till aktörer som inte avser att utföra arbetet med hjälp av utstationerad arbetskraft.
Allt detta vet advokaterna egentligen om. Just därför blir deras argumentation så märklig. Istället för att se de problem som finns på arbetsmarknaden med social dumping och ojusta villkor, problem som delvis kan lösas genom att tillämpningen av upphandlingsreglerna förbättras, så lägger advokaterna fram argument och resonemang som förvirrar och leder ut i periferin. Ett sådant ”svar” är inte mycket värt, utan visar tydligt att juridiska argument många gånger döljer en politisk uppfattning.
Oskar Taxén, Jurist, Kommunal
Robert Sjunnebo, Jurist, LO

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.