Risk för snedfördelad eltillgång

Så som situationen är idag, när elnätets kapacitet är begränsad, kan regelverket leda till allvarliga problem.
– Eftersom först-till-kvarn gäller finns risken att internationella företag konkurrerar ut lokala verksamheter vilket vi redan sett tendenser till, men framför allt riskerar regelverket att snedfördela tillgången till el i samhället.

Den varningen levereras av forskarna Frans Libertson (bilden förstasidan), Jenny Palm, och Julia Velkova. De pekar på rådande regelverk, som stipulerar att eldistributören inte får beakta verksamhetens ändamål utan alla beslut om nyanslutning måste ske icke-diskriminerande och objektivt.

– I praktiken innebär det ”först-till-kvarn”, det vill säga att den som först inkommer med sin ansökan blir först ansluten till elnätet, menar forskarna.

De anser att det kan bli nödvändigt att lagstifta om att datacenter och andra digitala industrier ska tvingas bli ”delvis självförsörjande genom egen elproduktion”. Dessa verksamheter medför nämligen stora påfrestningar på elnätet, enligt forskarna.

OFFENTLIGA AFFÄRER har via e-post ställt frågor till samtliga tre forskare och fått svar från Jenny Palm och Frans Libertson.

Jenny Palm.

Ni vill att det ”så snart som möjligt” inleds samtal kring vilka verksamheter som ska få prioriterad anslutning till elnätet när elförsörjningen är begränsad. Har ni tänkt er någon särskild form för dessa samtal?

Jenny Palm:
– Eftersom el idag har blivit en så basal samhällsfunktion (i dessa dagar för allt från utbildning till industrin) så behövs en bred diskussion med många olika företrädare. Jag vet att många olika aktörer bjuder in till samtal idag och det pågår mycket jättefina processer och initiativ, men det blir ofta samma aktörer som deltar. Det saknas idag en aktör som har tilldelats resurser att representera de små konsumenterna, typ hushåll och små och medelstora företag.

– En process måste hitta sätt att inkludera även dem, vilket betyder att få fram resurser som kan betala de mindre bemedlade för att delta. Processen som är nu gynnar de som redan har insyn och ökar distanseringen för de redan marginaliserade. Risken är att annars att det är hushållen och mindre aktörer som får betala för effektbristen både med pengar och genom att de blir nedprioriterade. Dessa aktörer är samtidigt de aktörer som har minst rådighet över hur planering av elnät sker och vilka investeringar som görs och inte görs. Det känns i det sammanhanget som ett litet krav att tillförsäkra att de åtminstone får en plats runt bordet.

O.A: Vilken instans ska leda och organisera sådana samtal? Staten/regeringen, branschen eller akademin?

– Det finns en prioriteringslista som ska följas när det blir elbrist, där Svenska kraftnät tillsammans med MSB, Länsstyrelserna, kommunerna och elnätsföretagen prioriterar mellan användarna. Och det är på ett sätt en bra process. Man kan säkert bygga vidare på den. Energimarknadsinspektionen har också pågående arbete om effektfrågan så även de skulle kunna vara en aktör som bjuder in. Det behöver dock vara en aktör som har i uppdrag att bjuda in brett och få med även de som inte deltar i dag. Jag kan tycka att det finns fördelar med att det är en kommun som har nära till sina medborgare och småföretagare och redan driver många deltagandeprocesser. Men det kan säkert även vara en myndighet som leder ett sådant samtal.

 

Så långt Jenny Palm.

Kan hindra investeringar
De tre forskarna ställer i en debattartikel i Sydsvenskan frågan om vad som sker den dag då samhället inte kan investera i till exempel järnväg och annan infrastruktur därför att tillgänglig nätkapacitet upptas av datacenter.

För att samhället inte ska hamna i ett sådant scenario föreslår de två åtgärder:

För det första vill de att det ”så snart som möjligt” inleds samtal kring vilka verksamheter som ska få prioriterad anslutning till elnätet när elförsörjningen är begränsad.

– Alla påverkade aktörer ­­— regioner, kommuner, invånare, småföretagare, datacenter ­­— måste vara med och föra fram sina perspektiv, anser forskarna.

Nätutvecklingsplaner
De pekar på Energimarknadsinspektionens pågående arbete med att ta fram nätutvecklingsplaner för de kommande 5–10 åren som en bra början, men tillägger att det inte löser hela problemet.

För det andra vill de att man överväger lagstiftning om att datacenter och andra digitala industrier tvingas vara delvis självförsörjande genom egen elproduktion. Detta mot bakgrund av att sådana verksamheter ”medför stora påfrestningar på elnätet”.

Vill införa nytt begrepp
Akademikerna vill införa begreppet energigentrifiering i sammanhanget. Med det menas en process där stora elkonsumenter, som till exempel datacenter och tunga industrier, ”roffar åt sig” den tillgängliga kapaciteten i elnätet, skriver de. Och tillägger: ”Mindre verksamheter i regionen konkurreras ut eftersom deras elförsörjning inte kan garanteras”.

De tre debattörerna menar att samtalet om hur Sveriges elförsörjning bäst utformas och vilka verksamheter som ska ha prioritet till elnätet då tillgången är begränsad måste starta redan idag.

– Att vi alla förblir passiva och låter rådande mekanismer styra har visat sig vara otillräckligt. Om inget görs kommer dagens situation i värsta fall att leda till energigentrifiering, varnar de tre akademikerna sist i debattartikeln.

Frans Libertsson.

Frans Libertsson svarar så här:

Vad menas med energigentrifiering? Begreppet gentrifiering används ju mest inom stads- och samhällsplanering.

– Vi vill presentera energigentrifiering (eng. energy gentrification) som en förklaringsmodell för att förstå de skeenden och konflikter där stora elkonsumenter ställs mot varandra. Energigentrifiering är alltså inget vedertaget begrepp ännu, utan ett perspektiv bland flera.

– För att förstår vad energigentrifiering är det en fördel om man har en grundförståelse av ”traditionell” gentrifiering. Inom bostadssektorn innebär gentrifiering en process där ett bostadsområde genomgår en demografisk och fysisk omvandling till följd av ökande bostadspriser. Det kan närmast beskrivas som en resurstävling mellan olika socio-ekonomiska grupper i samhället, där grupperna tävlar om bostäder. Socio-ekonomiskt starka grupper flyttar in och tar över bostadsområdet, vilket tvingar socio-ekonomiskt svaga grupper att flytta. Eftersom de inte har råd att bo kvar tvingas de bort från bostadsområdet och får bosätta sig i mindre attraktiva områden långt från stadskärnan.

– Vi har valt att applicera denna process på energisektorn, men vi har i vår förklaringsmodell bytt ut resursen och aktörerna. istället för bostäder handlar ”tävlingen” om tillgången till elektricitet, och istället för olika socio-ekonomiska grupper är aktörerna stora elkonsumenter (industrier, infrastrukturprojekt, etc.). Rent konkret innebär Energi-gentrifiering en process där stora elkonsumenter, som till exempel datacenter och tunga industrier, ”roffar åt sig” tillgänglig kapacitet i elnätet. Mindre verksamheter i regionen konkurreras då ut eftersom de inte kan få en garanterad elförsörjning. De mindre verksamheterna har att välja mellan att antingen fortsätta under begränsade förutsättningar, eller att flytta till en annan del av landet eller utomlands där elförsörjningen är garanterad.

– Vi menar att det är tänkvärt att ha ett gentrifieringsperspektiv på energisektorn och dess interna konflikter eftersom det ger nya perspektiv och insikter.

Hur ofta råder det kapacitetsbrist i de svenska elnäten – hur akut är problemet som ni pekar på?
– I sammanhanget är det viktigt att förstå skillnaden mellan effektbrist och kapacitetsbrist. Effektbrist uppstår när effektbalansen är negativ, det vill säga om konsumtionen överstiger produktionen vid en given tidpunkt. Effektbalansen varierar över dygnets timmar och årets dagar. Kapacitetsbrist innebär att transmissionsnätet inte är dimensionerat för att överföra den mängd el som efterfrågas. I motsats till effektbalansen är nätkapaciteten mer konstant.

– Kapacitetsbristen är inte ett nationellt problem i det avseendet att den inte påverkar elförsörjningen i hela landet. Däremot är vissa regioner drabbade, exempelvis Skåne och Stockholmsområdet. I dagsläget är detta ett reellt problem, det vill säga det är ett problem som redan påverkar regionerna. Exakt hur den regionala nätkapaciteten ser ut och i vilken utsträckning regionerna påverkas är individuellt. För en mer detaljerad beskrivning av läget kan vi till exempel hänvisa till rapporten Kraftförsörjningen inom östra Mellansverige.

Hur länge har det varit kapacitetsbrist i det svenska elnätet, enligt er bedömning?
– Vi hänvisar till Svenska Kraftnät som bedömer att vissa regioner i Sverige haft kapacitetsbrist sedan 2015.

I praktiken föreslår ni en form av ransonering av elen (när det råder akut kapacitetsbrist). Hur stor är möjligheten att producera mer kraft samt att öka kapaciteten i näten?
– Möjligheterna att producera mer kraft finns redan idag i form av reservkraftverk. Att starta dessa reservkraftverk är dock inte önskvärt eftersom de drivs av fossila bränslen. På kort sikt kan de lösa akut elbrist, men det behövs en mer långsiktig strategi om Sverige ska nå klimatmålen.

– Möjligheterna att bygga ny kärnkraft är något som diskuteras från och till. Det är fullt möjligt att bygga ny kärnkraft, men viktigt är att komma ihåg att det är dyrt och tar lång tid. Eftersom Sverige i dagsläget inte har för lite produktion (utan för lite kapacitet) är det även rimligt att ifrågasätta huruvida kärnkraft faktiskt skulle lösa problemet.

– Givetvis finns det även andra kraftslag. Produktionen av vind- och solkraft har ökat de senaste åren, men dessa kraftslag skiljer sig från kärnkraft och annan kraftproduktion i det att de inte är kontrollerbara. I dagsläget kommer därför vind- och solkraft ha svårt att garantera elförsörjningen för stora elkonsumenter.

– Att öka nätkapaciteten är ett arbete som pågår redan idag, men att bygga ut stamnäten innebär stora projekt som är dyra och tar lång tid. Sydvästlänken som ska öka nätkapaciteten i södra Sverige skulle exempelvis stått klar redan 2015, men är fortfarande inte tagen i drift på grund av förseningar i arbetet.

– Av alla lösningar som står till buds anser vi att smarta flexibilitetslösningar är det alternativ som är billigast och tar minst tid att implementera. Att ta fram flexibilitetslösningar, exempelvis flexibilitetsmarknader där användare kan köpa och sälja effekt, är ett arbete som pågår redan idag.

Ni pekar ut datacenter som stora energislukare. Vilka andra aktörer är stora elkonsumenter och vad kan t.ex. offentlig sektor göra för att påverka elförbrukningen?
– I sammanhanget kan nämnas infrastruktur, exempelvis färjetrafik och järnväg. Eldistributörerna själva är även de stora elkonsumenter. Ett annat exempel är Hybrit – samarbetet mellan SSAB, LKAB och Vattenfall med ambitionen att ta fram fossilfritt stål – som beräknas kräva motsvarande 10% av Sveriges elförbrukning år 2020.

Något I övrigt som du vill tillägga?
–I dagarna publiceras det policy paper som vår debattartikel är baserad på. Libertson, F., Velkova, J. & Palm, J. (2021). Data Center Infrastructure and Energy Gentrification: Perspectives from Sweden. Sustainability: Energy, Practice and Policy. http://dx.doi.org/10.1080/15487733.2021.1901428


Om debattörerna
Frans Libertson, doktorand vid Internationella miljöinstitutet på Lunds universitet.
Jenny Palm, professor vid Internationella miljöinstitutet på Lunds universitet.
Julia Velkova, biträdande universitetslektor vid institutionen för teknik och social förändring på Linköpings universitet.

Julia Velkova.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.