Våga tala i grupp!

När jag vaknade var det mörkt. Tittade mig förtvivlat omkring, visste inte var jag befann mig. Rädslan anföll mig, jag ropade efter mamma. Upptäckte att mitt värkande vänstra ben var fastspänt rakt upp i luften i en monstruös anordning. Jag var bara fem år och låg ensam på rygg i en sjukhussäng…

In media Rasa – I mitten hoppa är ett bra sätt att fånga sina lyssnares uppmärksamhet när man ska berätta en historia. Fast det var nära att rädsla hindrat mig att 47 år senare dela med mig av ovanstående självupplevda händelse i barndomen.

Motstånd
Jag hade via mitt arbete anmält mig till ett seminarium för att bli bättre på presentationer. När jag på morgonen den aktuella dagen tittade närmare på anmälningsbekräftelsen upptäckte jag den skrämmande rubriken; Välkommen till vår träning! Träning? Skulle vi inte bara lyssna och få information om hur man blir en bättre presentatör. Den förkylning som sedan en tid legat på lur gav sig plötsligt till känna. Kände jag mig inte lite febrig och ovanligt hes, kanske smittar jag, borde nog ringa mig sjuk…

Säga ja till det okända
Gösta Palmqvist, mannen bakom kursen, gick ut stenhårt och sa ganska omgående; En eller två av er, jag säger inte vem eller vilka, kommer få en kort stund att förbereda en presentation som ni ska framföra stående inför gruppen!

Jag tror att vi alla kände av hjärtat i halsgropen då. Göstas skrämseltaktik var menat som en tankeväckare för att vi skulle förstå vikten av att gå utanför våra egna komfortabla zoner – det vi inte vet hur vi ska kunna åstadkomma.

Det handlar om våra attityder och att våga säga ja till det okända. Vilket vidare kan ses vara en början och en möjlighet till utveckling, under förutsättning att vi använder oss av våra erfarenheter och strävar mot att förvärva nya färdigheter.

Vi satt alla i samma båt
Efter att sittande presenterat oss för varandra och yttrat våra förväntningar fick vi poängsätta våra tänkta upplevelser inför att hålla i en presentation på en rädsla-termometer, graderad enligt följande: 0=illa, 5=mod, 10=kul.

”Om du säger åt mig glömmer jag.
Om du visar mig kan det hända att jag minns.
Om du engagerar mig förstår jag.”

Vi var fem deltagare. En kraftfull man i 45-årsåldern som skrivit en bok han föreläser kring. En 50-årig kvinna med pondus, egenföretagare som utbildar andra i skrivandets konst. En till synes kavat, 25-årig student med intresse för datorer samt en varm och öppen 25-årig kvinna som arbetade med projektledning. Dessutom jag själv, 50+. Ingen av oss satte tio poäng inför tanken på att tala till åhörare. De flesta tyckte det var förenat med mod, alltså en femma eller en sexa på skalan.

Träning ger färdighet
Stämningen i gruppen var emellertid öppenhjärtlig och modiga nödgades vi snart vara. Gösta proklamerade enträget att vägen till att bli en bättre presentatör gick via träning i att tala i grupp.

Vi var hela tiden aktiva till innehållet i kursen och alla bidrog generöst med sina tidigare erfarenheter.

Vi hade inte några färdigskrivna manus att luta oss mot, istället berättade vi historier fritt ur minnet och fick lära oss fenomenala minnestekniker.

Det pedagogiska upplägget och de andras deltagande var en del i att min egocentrerade rädsla försvann, mer och mer. Istället hamnade min fokus på anledningen till att vi var där – vi ville bli tryggare, spontanare, mer bekväma och jordnära och mer strukturerade som presentatörer.

Självtillit
Gösta sa att vi förtjänar rätten när vi blir ombedda att prata, hålla ett tal eller en presentation och betonade värdet av positiv återkoppling. Något som det bjöds på under kursen. ”Tydlig, naturlig, klar, inlevelsefull, och självsäker. Bra inledningar och avslutningar, fängslande och trovärdig”.

Det var några av de fantastiska omdömen jag fick efter ett framträdande, som en godispåse att ta med mig hem. Detta trots min egen uppfattning; att innehållet varit ganska rörigt, jag var otydlig och kände mig osäker.

Jag blev dock stabilare och hade lite mer kött på benen för varje gång jag äntrade scenen, och till sist kände jag mig till och med lite stolt över mina prestationer. Om självtillit är motsatsen till rädsla, var det just det dagen slutligen resulterade i. Jag tyckte det var kul och vill tala mer!

Mona Sundquist

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.